Långfredag och oändligt många lider

 

Lviv, Charkiv, Mariupol, Butja, Luhansk och Cherson är många namn på städer och orter i Ukraina som jag så önskar att jag fortfarande inte kände till. Kiev och Odessa var vad som fanns i mitt medvetande. Dessa veckor är namnen på platserna som smärtande smockor i mitt trygga liv i Umeå, Sverige. Krigets vansinne verkar inte ha något nära stopp i sikte. Man trodde väl inte...pacifist...vad ska man med vapen till...vi har väl kommit längre...har bättre sätt att lösa konflikter. Pacifisten i mig ligger i träda och jag vill bomba platsen där den fege jäveln Putin gömmer sig. De ynkryggar som är i hans närhet må skylla sig själva. Samtidigt i den stora världen i länder som inte är våra grannar pågår också krig, förföljelser och utrensningar. Är det inte möjligt för människosläktet att leva i fred? Och hur kommer det sig att jag är född i denna skyddade del av världen.

Även om jag börjar fundera på och planera för pension så småningom känns mitt yrke och mitt ämne viktigare än någonsin att utföra. Utbildning om vikten av fria medier, fri konst och en ständig kamp för yttrandefrihet och demokrati. Jag nästan längtar till starten av kursen Medier, samhälle och kommunikation i höst.

 

Nåväl, nu ska min man och jag fortsätta att njuta av vårt priviligerade liv denna långfredag. Vi har tagit det så lugnt, pyntat lite, varit ute och joggat, läst lite, städat lite och nu blir det middag på tu man hand. Längtar så att det gör ont efter barnbarnen i Göteborg men intalar mig själv att den smärtan, den saknaden väger lätt som en påskfjäder när man jämför.