Träna upp det oseende ögat med Bortom Lampedusa

0 kommentar(er)
En stark och viktig film som uppmanar till medmänsklighet och moraliskt ansvar
 
Igår var vi med våra elever i kursen Estetisk kommunikation och såg filmen Bortom Lampedusa, en dokumentärfilm av Gianfranco Rosi som vunnit Guldbjörnen i Berlin. Regissören bodde 18 månader på ön som för många flyktingar är det första målet. Ön är på cirka 20 kvadratkilometer och har ungefär 6000 bofasta invånare. Där har hundratusentals båtflyktingar tagits om hand eller räddats på vägen dit. Alltför många har inte överlevt resan. 
 
Filmen är inte  övertydlig eller spekulativ utan skildrar vardagslivet på ön parallellt med att man får följa öns enda läkare Bartolo och hans arbete med flyktingarna. Pojken Samuele gör slangbellor, skär ansikten av kaktusar, äter spagetti och pratar med farmor om förr i tiden, samtidigt som det ofattbara sker med flyktingar som betalat tiotusentals kronor för att dö i ett överfullt lastrum där bensin blandas med havsvatten och kroppsvätskor. Samuele ser dåligt på ena ögat, det är ett så kallat "lazy eye" och han måste träna upp hjärnan att använda ögat genom att sätta en lapp för det helt friska seende ögat. Detta blir en symbol för hur vi i Europa måste träna upp vårt oseende öga så att vi ser och på allvar tar till oss det som sker, och agerar därefter. "Vi måste hjälpa dessa människor, det är vår plikt, säger läkaren Bartolo, i en av filmens starkaste och tydligaste scener.
 
Vi lever i ett samhälle där det överlägsna ögat är det som ser nationell egoism och kortsiktig ekonomiska uträkningar framför medmänsklighet och empati. Tänk exemplet Ungern där man satsade flera miljoner på en kampanj för att folket skulle rösta NEJ till att följa EU:s krav på att ta emot kvotflyktingar. Flera miljoner satsade för att Ungerns folk skulle säga nej till 1300 personer i den djupaste kris. Det är en skam för mänskligheten. Att vara människa är att vara beroende av varandra och det förutsätter att vi är medmänskliga och försöker föreställa oss att det var vi som var i nöd. För att ett lands folk ska känna stolthet över sitt land och folk krävs humanism annars får man en nationalism som bygger på ett i grunden dåligt samvete som kanske glöms bort när egoism och protektionism är det som hyllas.
 
Filmen är som sagt inte lättillgänglig och man kan undra hur man ska få folk att betala för att se den, ja förutom den skara som redan är engagerade. Det är inget man ser som en flykt från sin egen vardag och snacksar popcorn till. Men det är verkligen en oerhört viktig film och den kan behöva  en presentation och ett sammanhang. Vi hade Daniel Tollefsen Altamirano på Folkets Bio som presenterade filmen och som sedan höll i ett engagerande samtal efteråt. Våra elever får se den för att de ska få exempel på hur man kan använda estetiska uttryck för att skapa mening, som det står i ämnesplanen. Jag skulle vilja att alla politiker såg den för vi behöver politiker med humanistisk insikt, vi behöver bildade ledaresom vågar stå för svåra besked och solidariska ekonomier på det att vi mår gott även om vi måste dra åt svångremmen lite.