Hoppas avsluta sjukdom med middag för vänner
Jag är en snacksalig och social person, gör gärna min röst hörd i samtal som i sång. Jag har de senaste åren kanske haft en bristande ödmjukhet inför min hälsa. Kanske har jag skrutit över att jag inte haft en sjukdag på åtta-nio år. Kan det straffa sig? Knappast är det så, men nu har jag i alla fall fått min släng av sleven. Onsdag 2 november cyklade jag hem istället för att fira afterwork med kollgorna. Sov hela kvällen. Åkte till Stockholm dan därpå, bestämt sen länge, för att bo på hotell och vara kulturell med döttrarna. Jag höll ganska bra där men när jag kom hem på lördageftermiddag var jag helt slut. Hemma en vecka på eget bevåg. Började vecka därpå med läkarbesök och blev sjukskriven ytterligare en vecka. Jag har inte haft någon röst alls. Jag har hostat så att jag både kräkts och nästan kissat på mig. Och jag har saknat att vara social, att prata om Trump, andra politikers övertramp och att vara med där det händer. Jag har missat alla körrepetitionerna och missar också konserten i morgon. För även om jag börjar känna mig frisk så skorrar och piper rösten. Visst kan det få vara lite synd om mig?
Jag tänker ändå hela tiden på min bror och min kompis som har cancer. Jag tänker på de hemlösa och de som lever i krig och på flykt. Tänk på fabriksarbetarna vid förra sekelskiftet, inte fick de vara sjukskrivna för en kraftig förkylning. Eller om man jobbade i gruvan eller som piga på en gård. Nej HUVVA! Jag har det SÅ bra, men är less och har tråkigt.
Min tappre man har också varit justerad. Han cyklade omkull en av de första halkiga kvällarna efter en trevlig afterwork ( ja så roligt har han i alla fall haft det). Han stöp med bröstet mot en cykel- och gångbro och skadade ett revben rätt rejält. Han bestämde sig för att tänka på flyktingarna innan han började ömka sig, och har jobbat på ändå med ett tappert leende. Så har vi det, vi har tagit det lugnt på kvällarna, sett tv-serier och tagit kvällspromenader. Men ikväll, den 18 november, har vi bjudit in tio goda vänner för att lysa upp mörkret med en långkokt marockansk lammgryta. Det har varit bestämt sedan länge, inte trodde väl jag att jag skulle vara sjukskriven idag. Men jag hoppas, hoppas att gästerna ska trivas och att min röst och ork räcker till, för nu vill jag ha vännerna här. Jag väntar, som ett barn på julafton eller som en äggsjuk höna, efter samtal och sällskap. Förbanna inte mörkret, tänd ljus och bjud in vänner!
