Tankeställare för trafikdåre

 

Jag är uppfostrad av två starka, sunda föräldrar utifrån devisen " En sund själ i en sund kropp" och kanske, fast aldrig uttalat; det som inte dödar, härdar. Pappa var tuffare än mamma, som ofta fick hålla tillbaka sin skräck när pappa utlovade belöningar för hopp från trampoliner och klippkanter. i okända vatten. Det finns många bra saker med en sådan uppväxt; inte känna efter för mycket, inte undvika utmaningar och äventyr på grund av rädsla. Men det finns ett stort mått av dumdristighet i arvet, särskilt från pappa. Han som gärna stoppade tåg med sin starka lekamen och oavsett om han cyklade eller promenerade så gick han rakt ut i vägen som vore han Jesus själv och bilar och andra fordon hade bara att liksom floden för Jesus,  vika undan för Gunnar Norin.

 

Med pappa fick vi, mina bröder och jag, tävla om vem som kunde uthärda det kallaste vattnet efter bastun och att inte vara ynkryggar, det var ett ord pappa använde emellanåt om dem som var fega. 

 

Jag cyklar året om oavsett väder. Jag har en hjälm som används ibland men alltmer sällan. När man ska mota bort ynkryggen hamnar hjälmen gärna i garderoben. Men igår, denna sjukt spåriga och sliriga vår, då det dessutom börjat snöa igen togs hjälmen på. Vi skulle cykla ner till Studion på Folkets hus för att ta del av ett kortfilmsprogram. Jag hade bara hunnit cykla femtio meter på vår egen gård när jag slirade i ett djupt hjulspår och cykeln välte och överkroppen kom efter och huvudet i full fart mot en isvall. TJONG, sa det!!! Det small i tinningen och i hela huvudet. Cykelkorgen och sadeln sneda och OOOONT i benet. Oj vad det small och tog ont i huvudet! Hur hade det gått om jag inte haft hjälm?

 

Idag har värken vandrat runt i vänstra sidan, huvudet fortfarande ömt. Jag är skakad och litegrann ödmjuk inför att välkomna ynkryggen i mig, att vårda den ömt som en nyttig kusin till den sturska, stöddiga delen av mig själv.