Ut ur garderoben och gör upp med ångesten

När jag gick på högstadiet, Tegs centralskolan i Umeå, så hade jag några få kompisar som fick dyra Fjällrävenjackor, både den klassiska kanvasjackan och den mycket exklusiva dunjackan Expedition. Jag var avundsjuk! Jag var också avundsjuk på samma kompisar som hade Marimekkotröjor och Hollywoodjeans. Min mamma är utbildad hushållslärare och var redan då mycket kritisk till upphaussade varumärken, tillfälliga moden och att betala onödigt mycket för en logotyp. I någon sorts omedveten protest har jag blivit märkeskåt men också medveten om god design och god kvalitets värde, jag älskar det.

 

Har ni känt att något val har gett er ångest, att man hamnar i en tankegrop som inte går att ta sig upp ur, hur man än vänder sig så möter man sitt felaktiga val och man tar situationen om och om  och önskar att man kunde spola tillbaka och göra rätt. Det är en himla tur att detta inte har med liv och lem att göra, typ att valet handlar om att sätta in handen i en bandsåg eller att man valt att lägga in backen och kört över sitt barn.

 

För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att köpa mina drömmars jacka, en Fjällräven Expedition, den fanns dessutom i min favoritfärg GRÖN, så jäkla snygg, en jacka att bo i. Jag var på Utebutiken typ tusen gånger, provade och provade. Personalen sa: Small, ska du ha. Men jag är ju stor och måste ha en större, tyckte jag. Jag övertalades och köpte en S. Gick hem med min dyrgrip i påsen, det regnade och jackan var helt överflödig den första veckan. När jag sen tog på mig den för premiärpromenaden och skulle gosa in mig i kapuschongen kändes det som att hela jackan hakades upp och lyftes ett pas centimenter, jag har ju en osannolikt lång hals. Så jag tog tillbaka jackan till butiken och skulle visa hur tokigt det var, men när jag var där verkade kapuschongen helt tillräckligt stor och jag blev än en gång övertygad om att det var S som gällde. Jag hade svårt att sova ett par nätter, det var något som gnagde, mitt val kändes inte rätt. Jag var helt fixerad och tittade på människor på stan med samma typ av jacka, de såg utt att kunna bo i sina. Min stramade inte bara i huvan utan var också lite svår att stänga eftersom mina höfter är lite mer än S. Jag började känna att detta drömköp hade börjat få lite för stora proportioner och tog tillbaka jackan till butiken. Där och då hade jag kunnat byta till en större eller helt enkelt lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka, men icket! En ny personal fick se mig prova jackan och ännu en som övertygade mig om att jag inte skulle kunna ha något annat än en Small. När jag kom hem den gången tog jag fram en röd märkpenna och präntade snyggt Cecilia Holm 070-6862127 på Fjällrävenmärket inne i jackan.

 

Sedan har jag inför ett par promenader nonchalant och självsäkert slängt på mig min eftertraktade dyrgrip, men det har hakat upp sig redan vid själva stängandet och än värre om jag försökt ta på mig kapuschongen, då har jag känt mig som en galge eller som en flaggstång. Varje gång jag sett jackan har jag fått ångest och detsamma när jag ser Utebutikens logga eller andra med sina jackor som de liksom verkar kunna bo i. Nu ska jag försöka göra slut på detta. Jackan är till salu både via Blocket och Facebook, det blir en dyrköpt erfarenhet om jag nu överhuvudtaget lyckas bli av med den, sen får vi väl hoppas att det kommer lite snö och lyla så att någon känner behov av drömjackan.

 

För er som fått nog av detta veliga dravel, när december 2015 har lite större och viktigare frågor att diskutera, ni kan sluta läsa här.

Ni andra kan fortsätta och vara med när skämsskruvarna dras åt ytterligare. Häromdagen, i samband med det stora beslutet att försöka sälja jackan, så bestämde jag mig för att besöka Utebutiken för att kolla upp prisläget på jackan idag. Jag blev skitnödig bara av tanken och värre blev det ju närmare butiken jag kom. Väl där stod jag lite tomt och stirrade, kollade priserna och hoppades kanske att tidsmaskinen skulle fånga in mig och ta mig till tidpunkten innan köpet. En ung stilig man stod i kassan och frågade om jag behövde hjälp, jag berättade min dramatiska historia, han bara tittade lite skeptiskt på mig, jämförde med sig själv och sa: -Jag är ju inte liten precis och jag har SMALL, konstigt!

 

Min man kom förvånat hem igår och hade sett min uppdatering på Facebook, han sa: -Det där med jackan hade jag ingen aning om! Nej, svarade jag, viss ångest och vissa blottor vill man helst ha för sig själv, och han har nog sovit gott de nätter när jag sprungit upp i nattlinnet, tagit på mig jackan och glott på mig själv som ett spöke i hallspegeln, ett spöke i en för liten jacka som åker upp fem centimeter när huvan dras på.

 

Man kan ju tänka att man som personal kan fråga hur det känns och till exempel säga: -det är ju du som ska ha den, du måste känna in att det känns rätt. Andra personer, ja alltså de som nu går omkring i sina jackor att bo i, de har litat på sin känsla och gått på den. Åh, så skönt det vore att vara sån. Nu NOG!