Min kamp med Min Kamp är över

 

 

Karl-Ove Knausgård, ännu en man vars navelludd vi ska vara med och skärskåda, en självupptagen människa med penis, ett pretantiöst ego som får etablissemanget att göra vågen....eller alldeles, alldeles underbar litteratur.

För mig är det ganska ointressant i just det här fallet om författaren är en man eller en kvinna, det är människan och dennes våndor, känslor av skam och otillräcklighet, i vardagen med smulor och blöjor. Denna vardag kopplad till konsten, meningen med livet, vad dessa känslor av skam och otillräcklighet hos människor kan skapa i samhället. I den sjätte och sista delen av romansviten Min kamp finns en lång essädel som delvis behandlar Knausgårds relation till poesi, det är en oerhört detaljerad genomgång av Paul Celans dikt Engfürhung, och delvis en lång genomgång av Hitler, hans uppväxt, och hans brist på tillhörighet och vänner. Dessa över 400 sidor tar kraft och särskilt partierna om Celans dikt tär på tålamodet. Men som helhet har jag njutit oerhört av romansviten och jag känner en viss tomhet.

 

Till min glädje hann jag låna Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek, innan det avslöjades att hon fått Augustpriset. Den är bra, mycket bra och den handlar också om skam och tillkortakommanden. På kornet beskriver hon hur man kan känna sig när man blir besatt av någon, när man förödmjukar sig, när telefonen blir en brinnande magnet som måste kollas ideligen. Min kamps avslutande öppnar trots allt för lite annan litteratur och det känns bra. Tror dock inte att jag ska ge mig på Paul Celan.