Mobilvalet, tekniktrassel och garnhärvor

Så var det klart. Hur gick det till? Jag går genom Umeås mest centrala galleria, stoppar lite nonchalant ner handen i ytterfacket på väskan och tar fram den grönskimrande nya ringtingesten. Shit, håller naturligtvis på att tappa den!  Det går inte med de nya fina pekskärmsmobilerna. Då är det liksom kört. Min gamla mobil har jag tappat hundra gånger minst. Jag har tappat den från cykeln och delvis cyklat över den. Det var bara att sätta ihop den igen och trycka till lite så var den fit for fight igen. Nåväl, den grönskimrande ligger fast i min hand. Jag stannar till, trycker lätt med fingret på displayen, tänker att jag kan ringa mitt första samtal. Försöker kommunicera viss blasé världsvana. Inget händer naturligtvis trots att jag efter en stund är på väg att stuka fingret. Ser mig generat omkring och låter mobilen glida ner i väskan igen. Jag måste nog åka på träningsläger och lära mig allt. 

 

Valet blev alltså en finsk pekskärmsmobil med en finfin kamera. Det var en kille i en teliabutik förra veckan som föreslog det för mig. Han pratade pitemål och drog fram sin egen apparat ur jeansfickan. Ohhh! Han tyckte mycket om den, den var grön och jag var såld. Så idag skulle jag bara ner till staden och göra klart köpet. Lång kö och jag hoppades att min kölapp skulle synka med att den fina och pålitlige pitekillen blev ledig. Det funkade. Men då var den gröna slut. Iväg till nästa butik. Där fanns den, och där fanns en annan kille. Ahhh! Han skulle kunna vinna pris i tålamod och pedagogik. Han förklarade allt om betalning och månadskostnader. Jag försökte förstå, försökte ställa smarta och initierade frågor mellan varven, samtidigt som jag gled allt längre ner i det svarta hålet där jag fortfarande befinner mig. Jag började ta av mig, halsduk, regnbyxor, jacka men kände mig ändå överhettad. Till slut sa jag att nu skiter vi i det här och slår till med något standardavtal som bara funkar, typ.

Han hjälpte mig att få igång den. Han laddade över alla mina kontakter. Han visade hur jag skulle göra med allt möjligt som jag inte kommer ihåg. Det är nån sorts teflon i min hjärna, ”non stick function”  lättsläppfunktion. Det spelar ingen roll hur mycket tele-, och datorteknik du bombarderar den med, det lossnar så fort jag har skakat på huvudet det allra minsta.

Nu ligger i alla fall mobilen tillsammans med sladdar och instruktionsbok och väntar på MammaMedia The Explorer.

Min förhoppning är att jag ska kunna mata bloggen med text och bilder från mobilen när jag nästa vecka åker till Stockholm. Jag ska på en riktig bildningsresa tillsammans med min man. Planerna är att vi ska besöka Moderna Museet, Bonniers Konsthall, Fotografiska muséet, Östasiatiska och kanske Kulturhuset. Dessutom ska vi gå på Dramaten och se Stormen.

Lördageftermiddag håller på att bli kväll. Min man verkar också kämpa mot teflonet. Han har köpt en ny musikanläggning som han håller på att montera. Han svär över displayer, adapters och krångliga instruktionsböcker. Två gånger hittills har utklädda barn ring på för att få busa eller få godis…åhhhhh vad vi är dåliga…så gulliga ungar i kvarteret och så ont om godis i vårt hus. Här finns bara kablar och sladdar och mental härdsmälta. Lite skrynklig frukt och mörk choklad 85%...inte alla barns favorit precis, är allt vad vi förmår. Men de är väluppfostrade spöken och vampyrer så de tackar och bockar och vet nog inte hur man gör bus.

Nu har maken tagit paus från sladdarna. Något annat har greppat honom inför tidsomställningen i natt ( åhhh nej nu ringer det på dörren igen…nej vad ska vi bjuda på nu…och det är ju Olivia och Lia, favoritungarna. Vi hittar lite dammiga, syrliga karameller i 18-åringens träsk en trappa upp)… nu går maken och kliar sig i huvudet. Vad är det man ska ta fram eller bort på våren, och bort eller fram på hösten? Är det sparken eller trädgårdsmöblerna? Ska vi flytta fram eller tillbaka klockan i natt?  Ska det bli mörkare eller ljusare på morgonen eller på kvällen? Han liknar helt plötsligt mannen i Medelålders plus…den liknelsen gillar han inte, det vet jag, men iförd tofflor,  frenetiskt  krafsande i huvudet, som för att skrapa bort teflonet, så känns  liknelsen nära till hands .

-Man tar fram sparken på hösten…och bort på våren…vafan sommaren är ju så kort så det lönar sig inte att ta fram trädgårdsmöblerna. Vi sitt på sparken, oavsett va klockan är.

Jag tror att han har gått i baklås. Det är nog dags att äta lite middag.

Söndag

Utforskningen fortsätter. Har haft apparaten på laddning hela natten. Efter det är den okontaktbar. Det går inte att komma vidare på något sätt. Det är bara en ganska ful vit yta med logotypen i blått, för övrigt dött. Borta är alla menyer och fingertrycksoptioner. Jag ringer till den. Men tyst och död är telefon, står där nästan som ett fån…Hittar av en slump åt nånting som tar fram inloggningsmenyn. Den var visst avstängd! Testar igen att ringa och den vackra apparaten rockar iväg med värsta hardcore, den kommer liksom i självsvängning. Jag skrattar högt!

Skrattar högt igen när jag går in på bloggen och ser att den grymt pedagogiske telefonförsäljaren har kommenterat min blogg! Hallå, chefen, bättre lön till era säljare! Eller var det kanske chefen?

Maken är i vardagsrummet och bråkar med kontakter och någon obegriplig fjärrkontroll. Jag tror att vi behöver kaffe. Vi har i alla fall koll på klockan och jag har svarat på ett samtal till min telefon.

Jag närmar mig så småningom och tar närkontakt...


 

Söndagkväll

Helgen avslutas helt harmoniskt på garnparty i Sikeå. Min gamla kollektivkamrat Tjali har dragit ihop ett stort kvinnogäng till sitt vackra, varma och vänliga hus.  Katarina Roos är där med sina hemspunna, hemfärgade och ljuvliga garner. Ett gäng kvinnor provar och känner, väljer och vrakar och drömmer drömmar om stickade alster och kreativa kvällar. De förtränger alla ostickade drömmar som ligger ihoptrasslade i skåp och lådor. Nu ska det bli av. Men vilken färg? Lingon, rönnbär, skogsgrön, mörk petrol eller mullvad. Middag med gyllengul rotsakssoppa, surdegsbröd, rostade kastanjer med citronsmör. Då och då reser sig någon upp och byter från en färg till en annan. Blåbär mot ljung, eller creme mot grafit. Havtornscheescake och kaffe och tack och hej. Så rullar bilarna söderut i den mörksvarta sista oktoberkvällen 2010.
Här kommer mina första mobilbilder: