Älskad kollegas sista dag på jobbet
Paul Grahn för några år sedan
Denna bild konnoterar nostalgi på det privtata planet eftersom bilden föreställer min kollega sedan 19 år, dessutom är det en gammal bild. På ett allmänt, kollektivt plan konnoterar den samma sak genom sin oskärpa, sitt urblekta ljus och kläderna personen bär. Kan det vara sent 70-tal eller tidigt 80-tal?
Paul Grahn arbetar sin sista dag idag den 30 augusti 2013. Vi har arbetat ihop sedan januari 1994!!!
Jag har tilsammans med Paul följt Medieprogrammet och nuvarande Estetik och medieprogrammet sedan start. Han var med och drog i gång det och jag fick haka på när jag fick jobb som medielärare i januari 1994.
Jag var skitnervös, för Paul var liksom en idol för mig, typ lite farlig och ouppnåelig. Men det blev så att vi hamnade i samma rum och blev schemalagda på samma lektioner. Och det blev så att jag satt intill honom och bubblade ur mig massa pedagogiska idéer och tankar, ostrukturerat men entusiastiskt. Efter en stund var all min kreativa röra ordentligt, tydligt och strukturerat sammanställd i ett Worddokument med typsnittet Palatino, ofta kompletterad med en teoretisk fördjupning.
Vi har haft tusentals lektioner ihop, diskussioner om planering, pedagogik, uppföljning och betygsättning. Vi har försökt dramatisera mediepedagogiken med hjälp av aktuella och engagerande exempel från tidningar, film, radio, TV och teater. Många är de uttryck och talesätt som inga andra än vi förstår. Repliker från Hassans busringningar i mitten av 90-talet, och sketcher från Nilecity och Glenn Killing i manegen dyker ofta upp i våra samtal eftersom vi spelat upp dem tillsammans så många gånger på lektionstid.
Här agerar Paul tobaksbolagsdirektör i samband med en informationskampanj eleverna gjorde för ett par år sedan
Här tillsammans med Miia i samband med vårens estetprojekt Tavlor på en utställning
Denna sketch har vi visat ett otal gången i samband med momentet propaganda:
Profilteaterns föreställning om kärnfamiljen har vi sett åtminstone fyra gånger tillsammans med elevgrupper och även där har vi repliker som vi kastar emellan oss utan att de andra fattar vad vi surrar om. Man kan kalla det utestängande konversation i och för sig. Men framförallt har vi haft roligt och kanske det ibland har varit inbjudande hoppas jag, för vi brukar dela med oss till våra kollegor också....eller?
Denna föreställning var helt underbar utifrån våra ämnen, den har jag skrivit om här Var det Yoko Ono som splittrade Beatles?
Vi har undervisat om reklamens underbara, förföriska och kreativa värld
Jag hade tänkt hålla ett avskedstal till Paul för hela skolan som avslutning och det där växte i min fantasi och blev en ohanterlig multimediaföreställning med ljud, rörlig bild och animeringar. Jag hade behövt ett helt teknikerteam för att genomföra det. När jag förstod att det inte var aktuellt med någon stor gemensam avtackning blev det ganska skönt. Jag bloggar lite ostrukturerat istället och hoppas att Paul förstår min sorg, känner min kärlek och kan skapa lite ordning och struktur i mina minnen och vår gemensamma pedagogiska gärning.
Lots of shit
One mediateacher has left the building...
Varje dag dessa två veckor har det hamnat något nytt på mitt skrivbord, som Paul rensat ut och tänkt att jag ska kunna ha användning för, mest böcker, artiklar och roliga bilder. Men samlingen i bilden ovan blev obehagligt konkret och symbolisk. Två knappar med texten lärare, en med texten media, en hårddisk med allt samlat material, alla power points och alla PM och en häftapparat med tusen extra häftor att sammanfoga helheten med. PUH!
Tack för allt. Tack för en kärlekshistoria! Kärlek till pedagogiken, bildning och kunskap, kombinationen humor och allvar...
Äsch, det får räcka nu!
Jävla sentimentalitet, sa Ulla Skog i en Lorrysketch, kommer du ihåg den?