Bäst 2021 Mamma Medias lista

 

2021- året då jag trodde att jag skulle dö och året då lille Ebbe föddes (Jag trodde jag skulle dö). Ännu ett år har snart passerat. Vad skiljer detta från de tidigare jag skrivit krönikor om-för det har jag gjort nästan lika länge som jag har haft bloggen. Den startade jag 2009 och sedan 2012 har jag kört min sammanfattning av favoriter bland bok, film, tv och bad.

Jag försöker ju vara lite kulturellt intellektuell men lyckas ganska dåligt med det- oftast är det familj och relationer som toppar intensitet i upplevelser och i år är det ju så självklart Tore Ebbe Ingmar Holm som toppar BÄST 2021, på samma sätt som Hilma Pi Holm Wahlstedt, hans lilla kusin toppade listan 2020 och storkusinen Alvilde toppade listan 2018. Men nu gör jag ett försök att släppa sötnosarna till förmån för det kulturella och naturligtvis även kultur utifrån den bredare definitionen där även badkultur ingår.

Årets maratonläsning och snackis var absolut Moa Herngrens Svärmodern, en bladvändare jag plöjde med skräckblandad förtjusning och inte bara jag, vänner har analyserat och diskuterat i bokcirklar och på fester. Vem är jag i denna roman, som handlar om en mor, en son, hans fru och relationerna dem emellan, gränser som överträds och sorgen över att bli bortvald, utanför? Moa Herngren skriver ju också manus  bland annat till svt:s serie Bonusfamiljen, så skruvade familjerelationer är hennes specialitet. Susanna Alakoski är en mästare på att skildra dem som har det allra fattigast utan att bli sentimental och är därmed oerhört viktig läsning för att få perspektiv och kanske handlingskraft och vilja till förändring. I Bomullsängeln skildrar hon livet för dem som arbetade på bomullsfabriken i Vasa men även hur kriget påverkade vårt grannland och hur exlusivt Sverige tedde sig.

 

Tills alla dör av Diamant Salihu känns som en självklarhet att ha läst detta år då gängkriminalitet och skjutningar legat högt upp på agendan hos politiker och journalister. Salihu plockar inga snabba poänger och kommer inte med några floskliga förslag på lösningar med hårdare tag. Han gör ett gediget journalistiskt arbete och kartlägger bakgrund och händelser. Dessa unga män som inte räknar med att bli äldre än 25 har pappor som släppt sitt föräldraansvar, en skolgång som misslyckats och kriminaliteten som den mest logiska karriärvägen. Machonormen och vikten av att aldrig tappa ansiktet utan att hämnas är också centralt. Tre av de mest lovordade deckarna har jag också njutit av: Tove Alsterdals Slukhål, Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Liza Marklunds Polcirkeln.

 

Pandemin påverkade såklart biografbesöken och Göteborgs filmfestival tog vi del av hemma i soffan i Umeå genom deras streamingpass. En av årets bästa filmer såg vi på det viset; Quo vadis, Aida? av Jasmila Zbanic. En mycket smärtsam skildring av det krig som utspelade sig i Europa samtidigt som vi här i Umeå byggde familj, bo och yrkesliv 1992. Flykt av Jonas Poher Rasmussen skildrade även den krigets fasor och konsekvenser i en blandteknik, animering ibland i färg och ibland drömska svartvita bilder och klipp från nyhetsprogram. Om hur en lögn kan vara livsnödvändig men också om kärlek och förlösande samtal.

En runda till av Tomas Vinterberg fick i min bekantskapskrets delade meningar. En del var förbannade över att det handlade om medelålders män, andra över att det var orealistiskt att de kunde dricka och vara onyktra på jobbet (som lärare på gymnasiet) eller att filmen glorifierade alkohol. Jag njöt av filmen som ju var fiction, alltså behöver det inte vara trovärdigt och som lärare var det kittlande att fantisera om hur det skulle vara och hur galet tabu det naturligtvis vore. En skildring av medelålderskris och också vänskap.

 

Ja, käre värld, så vi har nött soffan även detta år! Tunna blå linjen, Line of duty, Ring min agent, Sex education, spanska Patria och den fina turkiska Ethos på Netflix. Vi har sett Succesion och Fauda och andra topplistade serier men jag har blivit lite less på våld och cynism och håller Ring min agent och Sex education högt eftersom de är roliga och snälla. Nu i slutet av året har vi börjat se Scott & Bailey om två kvinnliga poliser/kriminalare och igen så njuter jag av kvinnliga producenter, manusförfattare och såklart brittiska skådespelare.

 

Ja, den stackars utarmade kulturen, så drabbad av pandemin och när jag själv haft möjlighet att ta del av något är det inget som gjort något särskilt stort intryck. Jo, förresten, vi var på äkta teater, Profilteatern och såg Buhu! buhu! buhu! Den beskrivs som en humoristisk indierevy på hemsidan. Och det var ganska ljuvligt att sitta trångt i salongen och gemensamt skratta åt folk som klagar och gnäller ackompanjerat av härlig musik och kluriga texter.

Annars fick Jazzfestivalen stå för årets kulturella höjdpunkt, jag har skrivit mer om det här: Kom an katten det svänger. Det är sällan en jazzzfestival blir så lyckad för mig som den blev i år. 

 

 

Det varma vattnet i Bettnesviken i början av juli, Stran på Sydkoster och Björnsängar på Nordkoster toppar året liksom fortsatt badande på Västkusten i Gerlesborg och så de sena baden i Öreälvens mynning i samband med surströmmning och tjejhelg, den senare i oktober. Men denna höst har också en  ny vana startats. Lena, min kompis från Sundbyberg, där vi tillbringat tjejmilenhelgerna, har flyttat hem till Umeå med sin man Bo, och vi, Lena och jag, och ibland även Maria, har börjat simma på torsdagmornar. 1000 meter och sedan fika i Navets kafeteria, sen cyklar jag till jobbet och har skrivit in att jag inte börjar förrän 10.00 så jag slipper stressa. Det är så himla härligt, en höjdpunkt på veckan faktiskt.

 

Nu medan jag skriver sitter lille Ebbe på köksgolvet och leker med ett orange litermått. Mamman och pappan har dragit till Avion (köpcenter nära flyget:) för att handla mat. Han, den lille, är helt underbar men växlar det underbara med galna skrik, han testar sin röst på de mest kreativa sätt ibland mörkt frustande och oftast kristallspräckande drillande. Men just nu, helt nöjd med litermåttet, ett par duplovagnar och Umeå pop och rock-kanalen. Livet, livet- jag hoppas få bada med honom och hans kusiner i sommar för det är bland det bästa jag vet och jag hoppas att de ska uppskatta bad lika mycket som jag och de flesta i familjen.