MammaMedia -

Sex svenska kortfilmer har premiär på festivalen på Stora teatern

Ha, jag läser mitt förra inlägg- och skäms och känner igen mig själv, jag är som jag är: Gilla läget! Väskan blev full och tung så jag skippade att ta med datorn. Skissboken med tillhörande, imponerande, välfyllda pennfack tyngde väskan - helt i onödan, alla festivaldagar. Icket ett streck blev draget, inte en bloggtext författad! Karolina Ramqvists Den första boken har jag lyssnat på via Storytel (hjälp, är det inte dom som har connections med Ryssland?) och jag har viss koll på vad den handlar om...jag somnar ju- oavsett om jag tar lyssningen på kvällen eller när jag sitter på tåget med stickningen. Haha, och då, med stickningen, tappar jag både bort handlingen och maskorna. Jag tror att enda vettiga sättet för mig att ta del av ljudböcker är i samband med promenader, eller ja, väldigt vaket, upprätt sittande stickande.

Nåväl, Göteborg filmfestival har levererat, verkligen, på ett lagom intensivt vis och vi har verkligen haft tur med vårt slumpmässiga urval av filmer.

Extinction rebellion har event utanför Biopalatset, det är de som också har Rebellmammorna, vanliga mammor som agerar tillsammans, mot klimatkollapsen och den ekologiska krisen

Temat för festivalen i år har varit olydnad och det civila motståndets kraft. Invigningsfilmen, den lilla korta som visas före varje föreställning, med en lysande Magnus Krepper, som diktator, avslutas med en text: "Every time you watch a film at Göteborg filmfestival you take a stand for artistic freedom. Thank you for your disobediance!" Och det har känts så gott-i dessa tider- att tillsammans i välfyllda salonger, ta del av detta budskap.

Jag hängde verkligen på låset för att boka biljetter till invigningsfilmen, den norska Före mörkret, som vann publiken pris, men det är ett enormt tryck. Parisa Liljestrand, vår moderata kulturminister, skapade visst sjukt dålig stämning på invigningen, och det har blivit en ganska het debatt, som pågår fortfarande. Det hade varit spännande att vara med på det och kunnat skaffa sig en egen uppfattning på plats. Men det verkar väldigt trist och visar på bristande respekt att istället för att hylla filmen, dess aktörer och dess påverkanskraft för demokrati och identitet lyfta fram en stram moderat politik, där de kommersiella värdena är allra viktigast, när filmarbetare i Sverige går på knäna och hellre spelar in sina filmer i Polen, Lettland eller andra länder där förutsättningarna är bättre.Själva invigningsfilmen såg vi dock dagen därpå, den norska Före mörkret, en dramatisk, nagelbitande film om en händelse som utspelade sig på ett i Läkare utan gränsers fältsjukhus i Centrikalafrikanska republiken 2013..

Vi har sett kinesisk, spansk, argentinsk, irländsk, tunisisk, italiensk film och ett knippe svenska kortfilmer under rubriken Echoes, där utgångspunkten var varit att skapa film utifrån musikaliska referenser där bland andra Västerbottensfilmarna Patrik Eklund och Jakob Arevärn var med, den senare med två teaterelever från Midgårdsskolan i huvudrollerna och som också var på plats.

Över hela stan är det affischerat med Göteborg Filmfestival. 270 filmer visas på tio biografer, många med flera salonger, exempelvis Biopalatsets tio salonger. Vi var på åtta visningar, och alla var slutsålda. Grymt härlig känsla. Roligast var nog ändå kortfilmspaketet där alla regissörer samt många skådespelare och andra filmarbetare var på plats, eftersom filmerna hade premiär.

Klara var med och såg den första filmen en dokumentär av en ung kvinna som skildrade sitt liv och sin relation med en alkohol- och drogberoende mamma. Berörande och varmt om dem vi kanske väljer att döma eller undvika med blicken. Enligt filmen var mamman ren nu.

Råmysigt och gott på Hagabion som vanligt, men fredagmiddagen intog vi traditionsenligt med panerad ost på Gyllene Prag

Underbara stunder med Klara och Ebbe och vänner i ett ofta regnigt och grått Göteborg. Resan hem med SJ- ett sjunkande skepp, gick okej, trots trist byte och väntan i Stockholm. Min sänglampa på överslafen i liggkupén fungerade inte, och tvålen var slut i toaletten innan avfärd. Jag skulle klaga, när tågvärden kom för att kolla biljetterna, men det blev jag som tyckte synd om henne istället. Hon hade jobbat som tågvärd i 25 år och varit med om nedmonteringen och förfallet. - Vad ska vi göra, frågade jag? Hon lät uppgiven och gav inget svar.

Men vi vecklade ut oss från våra överslafar och kom fram till Umeå Central 7.12, i angiven tid och kunde dra våra rullväskor i ett mycket vackert, vitt, vinterlandskap och nu känna att det är oerhört gött att komma hem efter åtta nätter som vagabond.

Idag har vi köpt biljetter igen, vi ska gratulera Pers mamma Sonja i Tidan, Skövde, som fyller 98 år den 27 mars och sedan igen Gäteborg och fira Ebbe som fyller fyra år. Umeå-Göteborg forever.