Rening och förvåning i och vid Kukkolaforsen

 

Jag älskar mina barn och barnbarn men stuglivet kan bli intensivt, det tycker nog de också, så när goda vännen Annica meddelade att hon var döless på regnet i Björkholmen och hade bokat in sig och maken på Kukkolaforsens turistanläggning i en stuga så kände jag mig lockad. Det är bastuns och sikens rike vid Torneälven 15 kilometer från Haparanda. Jag har tagit del av fantasieggande berättelser från den platsen och de dagar i juli som bastuanläggningen erbjuds gratis och bastandet kan kombineras med bad i Kukkolaforsen - en dröm för en sån som jag. Först tänkte jag nog nej. Berättade om erbjudandet för Per som sa nej. -Mycket att göra i stugan. Långt att köra. Sen kollade jag att det bara var 38 mil ( ett stenkast för en norrlänning). Vi trampade runt varandra där i vår stugby, plockade leksaker, disk, målade, byggde lite, försökte sortera mängder av överallt hängande och liggande våta handdukar, diskade, plockade leksaker och väldigt viktiga andra saker som av outgrundliga anledningar fått ben och hamnat på de mest oväntade ställen. Barnbarnen såg helt oskydliga ut.

 

Jag vill åka till Kukkolaforsen sa jag. Jag också, sa Per.

 

Annica hade åkt till Umeå för att ha koll på sin mamma som åkt in på sjukhuset men då läget verkade okej så åkte vi tre tillsammans upp till Haparanda och Kukkola. Eric anslöt från Björkholmen. Vi checkade in i varsin liten stuga tog på badkläder och promenerade över vägen och in i bastuparadiset. Alltså-så charmigt, så trevligt och så genuint tornedalskt ( inte vet jag riktigt vad det är men det kändes så)  och mänskligt. Alla människor halvnakna och svettiga. Alla våra fasader avtagna. Och: ångbastu, rökbastu, tältbastu, byabastu och flera vedeldade badtunnor. Mellan dessa låg mängder av trasmattor så att fotömma lättare kunde transportera sig mellan sensationerna. En stor träveranda där badtunnorna var nedsänkta och där de också sålde korv och öl. Den ölen, efter besök i alla olika bastur och två friska dopp i forsen, var helt ljuvlig, man var ju helt urlakad, uttorkad. 

 

Det var så häftigt, den där nakenheten gjorde att vi alla pratade med varandra. Annica som är uppvuxen i Haparanda kunde spåra kända släkters ansiktsdrag i en yngling vi mötte i den estniska ångbastun. Nå är du en ...nu kommer jag inte ihåg namnet på släkten, men jovisst var det så. Nog var han son till den och den som Annica kände och han var där med sina kusiner från Stockholm. Där satt vi, tant Cicci och tant Annica och språkade med tre killar i sextonårsåldern och ett par av deras småkusiner. Och senare hetsade vi dem att inte vara badkrukor när de tvekade inför forsens fart och kyla.

 

Vi bestämde också att vi absolut skulle hinna ta plats i byabastun klocka fyra för att vara med på aufguss, en ritual som leds av en "gusvärd". Det betyder "hälla på" och innebär att värden häller på örtfyllt vatten och ångar runt med detta med en handduk eller motsvarande en stor solfjäder. Byabastun är Sveriges största vedeldade och ska rymma 60 personer. Vi satt i mycket god tid och höll på att försmäkta innan vår gusvärd gjorde entré för att sätta igång ritualen. Det var en liten, lite knotig gumma med hilka, ärmlös linneklänning, foppatofflor och en stor handduk, allt i exakt samma turkosa nyans. Hon pratade växelvis svenska och finska eller kanske meänkieli, för väldigt många av gästerna var från Finland. Hon spelade först lite mystisk ritualmusik och sedan kom Hooja. Jag tror att vi föreställde oss att denna kvinna bodde i nån liten stuga med typ trampat jordgolv där hon kokade brygder av örter och rötter. Döm om vår förvåning när vi sedan såg vår "gusvärd", då vi satt utanför våra stugor och drack lite bubbel efter nästan fyra timmars bastande och badande. Då kom hon med sina attiraljer nonchalant under armen, civilt och chict klädd och klickade upp sin vita Tesla och fräste iväg längs grusvägen, kanske till tonerna av Hooja, kanske till en modern vit trävilla med panoramafönster och golvvärme istället för trampat jordgolv.

 

Denna utflykt var helt underbar. Vi åt trerätters på anläggningens restaurang, jag åt dopp i kopp med sik för första gången. Vi åt frukost till Kukkolaforsens brus och drog sedan vidare till Torneo, fyndade på Marimekko outlet, tillbaka till Haparanda och Ittala outlet och supercoola Hermansons manufaktur innan hemfärd.

 

Finns här någon sensmoral i denna text? Jo men kanske att vi på jakten efter det autentiska när vi semestrar vill tro att människorna är nåt annat är de är men framför allt att bastu, bad och nästan nakenhet skapar närhet och kontakt på ett härligt sätt. Ja, under förutsättning att man som jag är galen i att bada och att se andra bada. Jag vill dit igen.