Hårdsmält kompensation och skammens rodnad

 

Mat är min lust och akilleshäl- står det i min presentation på Instagram och det är verkligen sant. Jag tänker mycket på mat, njuter verkligen av god och vällagad mat, jag planerar och fantiserar om mat och är nästan alltid hungrig. Dessutom är jag lite känslig tror jag, jag jämför ofrivilligt storlekt på portioner, mängd vin i glasen och om jag beställt rätt rätt.

 

Jag tycker heller inte om när andra med liknande later bara klagar och gnäller till bordets sällskap och då uppmananar jag gärna dem och hjälper  till att uppmärksamma personalen på att de blivit förfördelade. Värre är det när jag själv drabbas, jag är ju inte bra på dålig stämning när det gäller mig själv. Då tappar jag lätt aptiten utifrån det obehag klagandet skapar.

 

I torsdags skulle vi tre kollegor äta middag på Elektra, restaurangen på Norrlandsoperan, Vi skulle spara tid och lyxa oss lite mellan ett möte på skolan och att vi skulle ta med våra 60 elever på Norrlandsoperans generalrepetiotion av Macbeth. Det var lite knappt om tid innan vi skulle dela ut biljetter och dirigera yra 15-16-åringar till garderob och platser.

 

Erika beställde pastan med grönkålspesto, Sari en NOperamacka med oumph och jag drämde till med den dyraste rätten, Grillad confiterad rotselleri (av oss tre, inte den dyraste på menyn).

Från menyn:

 

Erika och Sari fick in sina rätter som såg lovande och väl tilltagna ut, Saris trots att det bara var en mellanrätt, sedan kom min lilla rotselleri på ett litet bad av rödbetssås, toppad av ett par brysselkål och några grönkålschips. Den såg ensam och ynklig ut i den stora tallriken och ynklig kände jag mig. Jag klagade med en gång lite försiktigt. Servitrisen sa att hon skulle återkomma om det blev för lite. Men det gjorde hon inte förrän det var dags för mig att hämta ut och dela ut biljetter. Vid det laget hade både Erika och Sari bjudit mig från sina tallrikar för min lilla selleri slank ner i ett nafs, jättegott och fräscht men yttepyttelite. När servitrisen väl kom tillbaka var jag arg och underläppen nästan putade ut och darrade av känslan av att vara förfördelad. Jag beställde en varmrätt, dyrast, fick minst, det borde räknas som förrätt, man borde varna att det är lite, kanske något till, vid sidan av, va fan ett par POTATISAR eller nåt, osv, osv. Om jag ville kunde hon fixa lite mer mat till mig.

 

Och eftersom jag inte gillar när man klagar och ändå inte vill ta emot något som kompensation så sa jag till sist OKEJ DA!  Och då tog det evigheter, jag hann dela ut biljetter, övertala elever att detta var en del av kursen och NEJ man får inte äta i salongen, ej heller fippla med mobilen. Tillbaka till bordet och där stod nu en identisk "Grillad confiterad rotselleri 225:- Med jordärtskockspuré, sås på rödbeta och rödvin, rökt morot, sotad brysselkål & kålchips." som nu helt plötsligt såg ganska stor ut, ja, för att inmundiga på tre minuter, men det gjorde jag, varenda fnusa åts upp.

 

Jag betalade för oss alla tre, inte ett öre i dricks och så in i salongen och operan började. Min mage började mullra samtidigt som ouvertyren, det spände och drog och brysselkål, grönkål och rotselleri i härlig kombination och i dubbel uppsättning hotade spränga byxorna och jag fick knipa för att inte släppa väder. Samtidigt sköljde skammens rodnad över mina kinder, över min hunger, över att jag är så känslig för att bli förfördelad, över att servitrisen inte fick någon dricks, över hela mig själv faktiskt, trots att kollegorna intygat att de höll med mig. Lagom till första arian slog den andra skamvågen över mig; jag hade ätit för 450 kronor och bara betalat för 225, vad sa de i köket om den gnälliga kärringen, har hon aldrig varit på restaurang förut? Jag tror mig kanske om att vara en kunnig gourmet men jag är kanske bara ett sniket matvrak.