Skräck i påsk

 
Jag har påsklov. Igår jobbade jag trots det, för att få undan lite. Nu ligger jag i soffan och läser. Försöker låtsas som inget. Kroppen skakar dock och jag förmår inte byta kanal på radion som står på i köket med lite för hög volym. Nåt kulturprogram på finska. Nyss var det samiska. Boken jag läser är väl skriven, rasande och brutal. Det är inte därför jag darrar. Nu har jag precis besökt toaletten. Det börjar slå sig på magen också.
 
Förra lördagen upptäckte jag att jag bitit bort en lagning långt in i munnen, krångligt till. Tungan har letat sig dit till det hårda, raspiga i tio dagar nu. Idag, om ett par timmar hoppas jag att problemet är löst. Men hur kommer det att gå till? Hur lång tid? Man pratar om att man ska läsa skräck och deckare till påsk men detta är nog det mest skrämmande jag kan tänka mig ( naturligtvis undantaget barn och barnbarns lycka och hälsa). 
 
Jag har tandläkarskräck och hoppas att det snart ska gå över, för den här gången. Fasar för att det ska resultera i ett ÅTERBESÖK!!!
 
Senare samma dag, fast på kvällen.
 
På väg mot tandläkaren på sjunde våningen (inte sjunde himlen) passerar jag sjukhusets andaktsrum. Tanken slår mig, att gå in och be en stilla bön. Men oåterkalleligt går jag mot min skräck. Jag får en ny tandläkare, Christin, och hon är SÅ HIMLA SNÄLL och förstående, så mjuk och försiktig. Hon tycker att jag är duktig, att jag har fin tröja och fina tänder och det går så bra alltihop och det blir inget återbesök. PUH! En förhöjd livskänsla infinner sig. Tungan glider dit av gammal vana och känner en mjuk och fin tandyta. Och jag tackar tadnläkaren och den som kom på bedövningen. För utan den hade jag varit ett vrak.