Mamma är död
Mamma i sin favoritfärg, kornblått och som ofta med något på huvudet, hatt på sommaren och basker höst, vinter och vår
Här är mamma och pappa unga och min storebror Pär-Åke är bara ett litet barn. Jag är inte född än
Tänk ändå att få ha haft sin mamma tills man själv är 61 år! Det är väl ett privilegium. Barnen har fått ha en rolig mormor med en stuga där det alltid fanns god mat och både hjärterum och stjärterum. Mamma Elsa-Maria har alltid haft koll och intresse för vad som sker med sina barn och barnbarn. Nu är mamma död. Det är konstigt ändå, trots att själva insomnandet kom som en befrielse. Så skönt att det gick ganska fort i slutet. Hon slapp ligga och plågas länge i den medvetslösa men smärtuppfattande dimman, bara några timmar innan hon gav upp andan. Hon hade slutat att äta och dricka några dar innan.
Grannen här i stugan Bo Nilsson, säger att mamma varit en bra och viktig person för samhället, det ideella föreningslivet och yrkesutbildningarna. Han kom över med en fin blomma och ett kort. Min impuls var direkt att ringa och berätta för mamma. När de hade årsmöte i vägföreningen höll man en tyst minut. I den föreningen plus många andra intresse- och ideella föreningar har hon också varit aktiv och engagerad men också i en förening som jobbat för att flickor inte ska bli könsstympade och för att kvinnor som trots allt blivit det, ska få hjälp att bli återställda. Så i dödsannonsen uppmanas man skicka pengar till Plan International Sverige, som verkar för samma sak.
Vi har har haft mycket gemensamt mamma och jag. Delvis i vårt yrke, hon som utbildad hushållslärare som sedan arbetat som rektor och studierektor och jag som lärare på gymnasiet, men kanske ännu mer i vårt intresse för bad och friluftsliv och mat och kalas. Hon var en mästare på att skapa fest och det fanns alltid plats för en eller ett par gäster till. Ett av hennes talesätt var: Mycket kan gå åt men lite kan räcka. Och delade man en måltid så var det dubbel glädje och det fanns alltid något extra att ta fram och blanda i eller lägga till.
Med sina tre barn som hon gärna ville skulle vara på samma plats samtidigt
Också en lycka att samla alla tre Holmbarn och mamma samtidigt, det värmer mitt hjärta på samma sätt som mamma gladde sig
Här ska vi gå ut och gå med den blåa baskern på
Mamma och min pappa Gunnar skilde sig ungefär 1978 och sedan levde mamma som singel några år. Hon lade ner mycket tid och engagemang i sitt yrke och i föreningslivet men hon ville också verkligen träffa en man. Hon träffade så småningom Gunnar Forssell, även kallad Kisse och av oss barn och barnbarn kallad Gugge. De levde tillsammans ända till 2008 då Gugge dog och mamma blev ensam. Då var hon väldigt ledsen en tid. Hon ville verkligen inte vara ensam. Hon ville ha hjälp av mig att lägga upp text och bild på Facebook och någon datingsite. Hon blev vansinnig på att hon inte fixade tekniken och också en gång på mig för att den bild jag tagit på henne och skulle lägga in inte gjorde henne rättvisa. Hon såg för gammal ut! Då var hon 86 år. Men så en dag, jag tror att det var på SPF:s (Sveriges Pensionärsförening nånting) konstlotteri. Hon hade vunnit en tavla och ROLAND, (Dadamdidam, trumvirvel) frågade om han fick köra hem henne, det fick han visst inte, men det var så det började ( och by the way, han hade ändå ingen dator så det gjorde inget att tekniken inte funkade). De fick nio och ett halvt år tillsammans och de var så vansinnigt gulliga ihop. När jag frågade mamma, då när det var nytt, hur det kändes, jag menar kan man bli lika kär som 86-åring? Mamma sa: Jag säger som du Cecilia, det är typ helt SJUKT, ja, man kan bli lika kär! Mamma och Roland har varit tillsammans hela tiden, de har gjort många resor ihop och varit i både mammas stuga (nu min och Pers) och i Sillviken i Rolands stuga, som nu hans dotter Maria har med sin man Hasse. Rolands son Per med fru och son blev också en del av umgänget. Nu är Roland ensam. Jag har lovat att ringa till honom och försöka fortsätta hälsa på.
Här är Roland och mamma på boendet Syrenen som är en del av Hagas äldrecentrer. Här har de bott tillsammans i drygt ett år
Mamma var helt klar i huvudet åtminstone tills hon var 92 år, då kom demensen smygande. Men hon kunde i början forstätta vara social och hålla koll på sig själv. Sista året har det varit mycket kort minne men hon har inte varit arg eller ledsen utan har haft sitt skämtsinne kvar och kunnat slänga käft med vårdpersonalen. Det är klart att det känns tomt och märkligt nu men min starkaste känsla är ändå en tacksamhet över att få ha haft henne så länge och såklart nostalgi över livet, tiden som går och att man själv står på tur. En blombukett står på bordet. Mamma plockade alltid blommor. Den traditionen har jag också tagit med mig och det gör att mamma finns med mig på mina blomsterstråt.
