Självrannsakan eller klandra andra

 

Alltså jag vet inte hur ni har det, med era tankar och er förträfflighet? Jag tycker att jag tänker så himla mycket på vem jag är själv och i grupp med andra. Reflekterar hela tiden kring om jag är äldst eller kanske yngst (mera sällan nuförtiden), men också väldigt mycket HUR jag är, vilka fel och brister jag har och hur det påverkar andra. Men i en av mina favoritfilmer Magnolia är det en som tröstande säger till en annan: Det är vår ofullkomlighet som förenar oss människor

 

Jag har nog alltid varit dålig på siffror och bra på att göra av med pengar. Nog har det hänt att jag i slutet av månaden har sprungit på något fantastiskt, underbart, ofta festplagg på halva reapriset och hamnat på minus. Å andra sidan har jag varit väldigt bra på att skaffa mig jobb för att tjäna pengar som sedan kommit in på ett konto och där på kontot har det ofta varit dålig koll. Och ja, det är dåligt och det har förorsakat mig jobbiga situationer såsom att det på resan plötsligt är TOMT när man står där vi bankomaten. Aj, aj, aj-dåligt karaktärsdrag. Jag kan säga att det sällan har drabbat någon annan, det har oftast funnits något sparkonto som kunnat anlitas ( och kanske en och annan gång en äkta make, faktiskt ganska ofta, kanske någon gång en kompis).

 

Nåväl, denna höst har jag ju tagit mod till mig och som man säger "gått ner i tjänst" och jobbar 80 procent. Jag har haft dialog med min chef och fyllt i ett arbetstidsschema där detta angetts. Sedan har jag försökt vänja mig vid att göra av med lite mindre pengar. -Det är inte inkomsterna utan utgifterna som är det viktiga, har man ju fått höra. Jag har köpt billigare hudkrämer, blandat bönor i maten, sett till att vara ännu mer noga med att äta det som finns och ha matlåda. Klädbytarkväll för att få ny känsla i garderoben och så vidare. Nog har det gått bra. Sedan fick jag nu i mitten av november ett obehagligt mail: 

Hej!

Påminnelse om att det måste läggas in frånvaro i självservice innan vi kan göra detta schema på 80%, ärendet gäller Cecilia Holm.

Lönesupport

 

Jag tror att jag förstod ganska omgående vad som hänt men ändå inte. Jag kunde inte koppla ihop "gå ner i tjänst" med att det var "frånvaro" som måste skrivas in i ett självservicesystem. Där i det systemet är jag aldrig för jag är peppar peppar aldrig frånvarande. Det ska också erkännas att jag är superdålig på den typen av system. Hur som helst: Jag har alltså fått full lön hela hösten! Och det måste såklart betalas tillbaka på något sätt. Någon i min närhet sa: Såna som inte har koll på sin lön ger jag inte mycket för, och jag ångrade att jag blottat min klantighet. Ja, men hur kan man inte se vad man får och vad man har? Och jag ba: Hmmm, ja men jag är dålig på det. Så nu väntar barkbrödstider och skyll mig själv, det är jag som lider. 

 

Ett annat dåligt karaktärsdrag jag har är att jag helst vill skylla på någon annan när jag gjort fel. Borde inte chefen...? Borde inte lönesupport...? Samma sak hände ju min man och då signalerade personalavdelninngen efter tre veckor, berättade han när jag sent omsider erkände för honom vad som hänt.

 

Det samma, ja, att jag vill skylla ifrån mig,  hände häromveckan när jag skulle vara skrivvakt. Enligt instruktion på Intranätet ,som åligger oss att läsa noga varje dag, stod det klart och tydligt att jag skulle hämta ut prov klockan åtta, och förbereda, skriva kod på tavla, samla in mobiler, dela ut prov till elever och vara på plats med dem mellan nio och tolv. Jag var hemma och drack kaffe 8.53 och tänkte att jag visst skulle vara nån sorts skrivvakt mellan tio och elva, och kollegor ringde efter mig och en annan fick rycka in för mig tills jag var på plats kvart över nio. Även då ville jag skylla på andra....vilka...engelskaläraren, chefen, systemet, intranätet eller ja men nån i alla fall. Men det var helt och hållet mitt eget fel och istället för att skylla ifrån mig fick jag fyllas av tacksamhet för Emelinda som ställde upp och Anita som ringde och Carina som sms:ade.

 

Usch, jag undrar om jag börjat bli nonchalant och tappa greppet eftersom jag börjat trappa ner? Har ju lovat mig själv att inte bli en sån, ni vet en sån som bara väntar på pensionen och så fort något nytt dyker upp: - Nej, det här prövade vi för tjugo år sedan, det funkade inte då och lär inte funka nu heller. - Ni vet den där typen som är som terpentin och smetar ut alla kollegors färger och inspiration. Nej, så dålig vill ja inte bli.

 

Jag kan lova att jag har en del andra dåliga sidor men vi tar inte upp dem här och nu. Jag ska ha fullt fokus på min ekonomi nu ...ett tag...tills jag är i min vanliga form igen. Jag reder mig nog och erkänner att jag dessutom kan bli lite, lite irriterad på alla som alltid har koll på allt, åtminstone om det ser ut som att dom tycker att det är ett karaktärsdrag som gör dem till bättre människor. Ja men ni ser, nu skjuter jag liksom ifrån mig ansvaret eller vad man ska säga. Alla är vi bra på något och en del av oss är sämst på en del saker. 

 

Detta var min måndagsblogg första veckan i advent och att ändra sig och bättra sig kan väl aldrig va försent.