Brev och böcker som ljus i mörkret

 

Vi träffas hemma hos Maria. Det är den 29:e november och ett välsignat, pudrigt, tunt snötäcke lyser upp den mörka stadsbildens asfalt och betong. Troget sluter alla bokcirkelns deltagare upp till fikabuffé och bokprat. Vi får smaka årets första glögg, den där goda med ingefära, och pepparkakor med grönmögelost.

 

Till idag har vi läst Elisabeth Åsbrinks, Och i Winerwald står träden kvar; den fick Augustpris i fjol för bästa fackbok. Den baseras på brev som den unge Otto fick hemifrån Wien när han blivit som man då hoppades, tillfälligt flyttad till Sverige, för att sedan komma tillbaka eller återförenas med sin familj i samband med gemensam flytt till USA eller Sydamerika. Hans pappa beslutar sig för att skriva ett brev varje dag. Elisabeth Åsbrink har fått tag i breven och spinner sin dokumentära historia kring dem, intervjuer med den gamle Otto, forskning i arkiv och även intervjuer med Ingvar Kamprad som blev Ottos vän när han bodde i Småland. Otto, en ung jude på flykt undan judeutrotning och Ingvar en entusiastisk Hitlervän, leker, badar, arbetar och jagar flickor tillsammans.

 

Det är vackert skrivet, drabbande och engagerande. Det resulterar i att jag börjar skriva oftare till min son Viktor som bor i Brisbane, på andra sidan jorden. Jag för korrespondensen via meddelandefunktionen på Facebook och får svar ibland. Jag uppmanar honom, precis som Ottos pappa, att skriva om vardagliga saker, vad de äter, hur de tar sig till jobbet, vad de har för sig på helgerna och vilka planerna är.

 

Tänk vilken oerhörd smärta att skicka bort sitt barn och bli mer och mer klar över att man inte ska få se honom växa upp och aldrig mötas igen. Och till vilket liv räddas sonen, som hamnar i främmande land, där nazisympatierna är starka i vissa kretsar, i andra kretsar råder bara normal egoism, medan å andra sidan en del modiga personer står för solidaritet och medmänsklighet. Vet vi vilken grupp vi skulle ha tillhört? Jag tror inte det. De som övelevde kan känna skuld men också ilska och svek. Breven var en livlina, ett hopp och där höll man också från båda håll masken uppe för att inte desperation och vanmakt skulle lysa igenom alltför mycket.

 

Min son har rest frivilligt och planerar att vara borta ett år. Det är spännande och en del í hans utveckling och vi ser så mycket fram emot middagar och möten här hemma i soffan när han berättar om sina äventyr. Jag hoppas innerligt att han kommer hem och att vi får leva. Det är annorlunda för oss än för Otto och hans föräldrar som dog i koncentrationsläger. Det är annorlunda för våra barn och de som kommer hit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Det är annorlunda men känslan av att ha sitt barn så långt bort kan göra att man förstår lite, lite, lite.

 

Vi är alla glada över bokvalet och funderar över vilka som jagas och förföljs idag, och på vilka grunder. Jag hör på nyheterna att ett parti i Ungern har föreslagit att alla judar ska registreras, varför? För att så småningom bli lättare att diskriminera, märka och rensa ut? 

 

Själv är jag så inne i Knausgards Min kamp 5, så jag måste få läsa ett stycke ur den också innan vi ska börja bestämma bok till nästa träff. Det blir Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar. Som jag förstått av det jag läst, handlar det bland annat om en kritik av konsumtion som vägen till lyckan.