Bäst 2020, Mamma Medias lista

 

Min vana trogen ska jag nu enligt tradition försöka summera året som gått utifrån mina vanliga kategorier: Bästa bok, film och tv, konst och kultur och bästa bad.

 

Eftersom inte så mycket annan kultur eller nöjen konkurrerat så har det blivit många böcker lästa, jag har till och med påbörjat en "prenumeration" på Storytel. Den första lyssnade boken var nu under julresan till Göteborg Tove Alsterdals Rotvälta. Jag hade stora problem från början, somnade hela tiden och kom inte ihåg vad som hänt. Jag har dessutom svårt att hålla ordning på sladdarna och får ont i öronen av hörlurarna. Men boken var jättebra och jag kan nog vänja mig vid att inte somna, promenera ska ju vara bra, men då går jag ju oftast tillsammans med min man. Ja herregud vilka problem man har. Jag ska kanske köpa sladdlösa små lurar...då kanske jag kan ha dem på när vi är ute och går och så kan jag låtsas att jag inte har dem och nicka och humma lite emellanåt så att Per tror att jag lyssnar på honom...

 

Nina Wähäs Testamente har jag skrivit om HÄR det är en av årets höjdare, liksom Lydia Sandbergs Samlade verk. Det var jätteroligt med en bok som utspelar sig i mina kvarter i Göteborg. Jag blev dock lite besviken på slutet, så himla många sidor och så många frågor kvar obesvarade. Augustin Erbas självbiografiska bok Blodsbunden var en sån där bok som jag höll i länge efter utläsningen, strök över framsidan medan jag torkade tårarna. Jag kom ihåg att jag satt i en solstol i stugan och hade läst andlöst om en fruktansvärt smärtsam uppväxt.

 

Åsa Linderborgs Året med 13 månader var också en gripande läsupplevelse. Hon fick mycket kritik för att boken var någon sorts självförsvar. Linderborg var ju kulturchef på Aftonbladet och skrev bland annat en krönika som ansågs vara en av anledningarna till att Kulturhuset Stadsteatern chef Benny Fredriksson begick självmord. Helt klart har man stor makt att påverka som kulturchef på Sveriges största kvällstidning, bland de hårdaste kritikerna var Karin Olsson i Expressen: Linderborg låtsas vara en intellektuell Rambo. Men hon nyanserar också skulddebatten här och pekar ut andra ansvariga: Så lätt kan inte Benny Fredrikssons död förklaras. Oavsett skuldfråga eller försvarstal så var det en mycket intressant och välskriven bok och ja, ett självförsvar, med ursäkter och erkännande av fel och brister och utsatthet, och ja, där hon också framhåller sina goda sidor. Man kan undra hur en skrivande person annars skulle bete sig, ja, än att skiva om sin egen syn på det hela. Jag uppskattar också att hon vågar vara på tvärs emot andra i mina flöden. Det ger perspektiv.

 

Sent på året kom jag över Karin Smirnoffs Sen for jag hem och den var precis som de två tidigare böckerna om Jana Kippo en stor läsglädje. 

 

Ja herregud, så vi har nött ner tv-soffan detta år. Jag fick problem med nåt knas kring ischiasnerverna vilket tvingade mig till naprapaten som efter trixande, vridande och knixande bestämt avrådde mig från att sitta i en soffa!!! Detta var när de hårdare restriktionerna kommit ut Jag blev helt perplex, hur ska det gå till? Två kvällar i rad satt jag växelvis på knä, låg på mage och stod upp framför tv-serierna. Sen glömde jag bort det hela och tog smärtan. 

 

Filmer har det inte blivit många 2020. Vi började friskt med Göteborg Filmfestival och lyckades där se Amanda Kernells Charter som nu är nominerad till en Oscar och dessutom en herrans massa guldbaggar, och ja, det är den värd. Hon har en alldeles speciell berättarstil med en djup känsla för att det som förenar oss människor är vår ofullkomlighet. Dessutom skruvar hon gärna till det med någon fascination för absurda scener. Sydkoreanska Parasit och And then we danced är två andra filmfavoriter i år.

 

TV-serierna har varit många och de som sticker ut mest tror jag är svenska Kärlek och anarki, Lisa Langseths serie skriven för Netflix. Det hela utspelar sig i förlagsvärlden vilket i sig är superintressant och det är dessutom ett mycket nervpirrande förbjuden kärlek på jobbet tema, som är så laddat och galet. Jag skrattar högt flera gånger och det är underbara karaktärer. Extra kul är det att se Ida Engvoll i en paradroll, jag har haft lite svårt för henne tidigare. Reine Brynolfsson gör också en grym roll. The Split med Nicola Walker är underbar. Jag märker också hur jag njuter av utbud med många och olika kvinnoporträtt och hur trött jag är på ensidiga "många män gör massa intressanta saker med många andra män". Jag tror att jag till och med upparbetat en överkänslighet. Svenska Kalifat, superspännande, Normala människor supersexig i klass med Kärlek och anarki men på ett annat sätt och mer explicit, The Undoing av Susanne Bier med Nicole Kidman och Hugh Grant, otroligt nervig och med suveränt skådespel av unge Noah Juper som spelar sonen i familjen.

 

Nu har vi ett par dagar kvar av 2020 och vi har precis betat av Vår tid är nu, de fyra avsnitt som gjorts om tiden mellan tidigare säsonger. Vi ska avsluta We are who we are om ett gäng ungdomar på en italiensk militärbas och sedan ska vi titta i DN:s tv-serietipslista. Vi tror det blir Patria om två familjer i Baskien och hur terrorn påverkar deras liv.

 

...har det varit otroligt fattigt med och jag undrar ärligt talat, om allt kommer igång som vanligt om jag kommer att ha drivet att ta till mig så mycket som jag brukar. Tänk om jag blivit alldeles för lat och bekväm. Trivs bättre här i soffan ( där jag i och för sig får åt ischiasnerven) där jag kan njuta av tv-bilden. Innan coronan slog till hann jag ta med mig mina medietreor på Norrlandsoperans Don Giovanni och det var underbart, särskilt eftersom vi varit på studiebesök innan och dessutom jobbat med Librettot. Jag missade Bildmuseets Faith Ringgold men har haft lektioner med webbvisningar som har varit bra och intressanta...men ändå så trist, man vill ju ta med eleverna ut till kulturlokalerna. Nej, jag måste säga att det faktiskt inte är något alls som sticker ut trots att jag vid ett par tillfällen då det varit tillåtet  har varit på Göteborgs konstmuseum, Västerbottens museet och sett någon dansföreställning på Norrlandsoperan.

 

Det blev inget av de planerade italienska eller franska dopp jag hade sett fram emot. I Göteborg när vi var där var det så kallt att inte ens jag var badsugen. Nej, de bästa doppen har fått bli hemmavid: Bland annat ett i Umeåälven med Eva, Åsa och Maria på midsommarafton och det var så där underbart som jag älskar, jag är nog en pervers exibitionist, ja men så där att fyra kvinnor klär av sig nakna, mitt på ljusan midsommarafton med kanske någon båt som passerar på ena sidan och en promenerande man på stigen på stranden som, hahaha, han blev så generad så han vred huvudet nästan nittio grader bortåt för att inte passa på att njuta av den sköna syn vi bjöd på. Ja, jag kan förstå att inte alla gillar nakenbadare lika mycket som jag, eller det kan jag förresten inte alls förstå!! Ett annat bad med delvis samma brudar i Öreälvens mynning var då vi hade den alternativa tjejmilen. För Tjejmilen och vårt häng hos Lena i Sundbyberg blev säklart också inställt. Att bli bjuden av Eric och Annica till bastu och bad i Bjännsjön är också en höjdpunkt, det är riktigt härligt med sjöbad som variation. Ett roligt dopp var att inviga badtunnan i sommarstugan men även på badfronten så saknas det exeptionella. Att min man och jag hann tillbringa sportlovet i Puerto de Mogan mellan sandstorm och coronautbrott var bara en himla tur. Då blev det simturer i Atlanten varje dag.