Corona botar min FOMO

 

Jag har nog alltid lidit av den. Och jag har skrivit om den tidigare, bland annat här: Fear of missing out Umeå Pop och rockkör. Jag är kanske en orolig och rastlös själ, rädd att missa roliga saker och sånt som andra gör, tillsammans, utan mig. Jag erkänner också mer än gärna att det är ett osympatiskt drag som man helst inte vill erkänna. Motsägelsefull som vanligt. Men denna coronapandemi verkar nästan ha botat min FOMO (fear of missing out). Jag är hemma på kvällarna och i stugan på helgerna. Jag är nöjd och fruktansvärt tacksam över att ha min man som sällskap, hela tiden och oroar mig inte för vilka roliga saker andra gör. För de allra flesta gör precis som vi, ingenting särskilt mer än att vara hemma, gå ut och gå och titta på tv-serier. Promenaderna i skogen blir längre och längre. I eftermiddag promenerade/lufsade vi milspåret i Gammliaskogen, vår grannskog. Där har vi upptäckt både vitsippor och blåsippor.

 

Ingen bio att missa, ingen teater eller konsert. Inga fester man inte blir bjuden på. Inga missade föreläsningar eller debatter på Kulturväven eller bokkaféet. Inga vernissage. Jag har till och med skippat yogan och body balance-passen på IKSU. Det går bra. Jag kör min morgongymnastik och har börjat springa. Eller kanske jogga eller lufsa är ett bättre begrepp. Var tredje dag tar jag mig ut för cirka tio minuters uppvärmande promenad och sedan 20 till 30 minuters stilla jogg. Hoppas kunna förlänga eftersom. Det känns väldigt, väldigt bra. Morgongympan gör att knän och fötter håller. Och det är nog galet viktigt att hålla igång kroppen dessa tider eftersom vi gör ganska många timmar i tv-soffan. Vi har några favoritserier som vi avverkat: Normala människor på Netflix, Falsk identitet, Better things, DNA och nu har vi börjat se Mindhunter. 

 

Jag funderar på hur det ska bli och hur jag ska bli när pandemin är över. Kommer jag att ha med mig ett lugnare mindset eller blir jag ika rastlös som vanligt? Kommer det att kännas onödigt att göra de tidigare nödvändiga passen på gymet? Kommer man orka haka på och följa med i det lokala kulturlivet? Om inte - hur ska det då gå för alla kulturarbetare som jag hyllar och vurmar för? Om man klarar sig bra utan - hur ska jag då kunna försvara konstens betydelse för samhälle och individ?

 

Det jag hoppas mest på nu är att vi ska kunna åka till Göteborg i sommar och att döttrarna med familjer Göteborg ska kunna komma hit och vara med oss i stugan. Hur ambitiös och kulturell låter den visionen?