Tänker på döden, hyllar livet och gamla elever
Tränar på tillit i tröstlösa tider
George Riedel är död. Lyssnar på delar av hans musikskatt på förmiddagens nyheter, en musikskatt som ackompanjerat mitt liv, från barndomens Astrid Lindgren filmer, till de egna barnens lyssnande på kasettband med sagor och musik och inte minst det fantastiska samarbetet med Barbro Lindgren och albumet Nu sjunger näktergalen. Kanhända måste Riedels musik ingå i den svenska kanon som nu ska tas fram. Men funkar det med kompositioner gjorda av en flykting med judiskt påbrå? Ska flyktingat ens tas emot? Ja, granskar man vad som anses som ett riktigt svenskt kulturarv så går man ofta bet och vilse långt utanför sveriges gränser.
Ja, ja men döden då? Ja, att som George Riedel få leva 90 år är ju en nåd att stilla bedja om, men sorgligt ändå att livet tar slut. Värre nu är alla de som dör i Gaza och Ukraina och såklart alla andra krigshärdar. De som svälter på grund av klimatförändringar och västvärldens kannibalistiska leverne. Det är lätt att tappa tron på det goda i livet. Enligt Ungdomsbaromentern (tror det var den) så tror var femte ung kille INTE att demokrati är det bästa styrelsesättet. Demokrati, långsamt, tålmodigt arbete för att nå så stor konsensus som möjligt. Eller varför inte "Av var och en efter förmåga till var och en efter behov" .Frasen används av kommunisterna och sägs komma från Louis Blanc en fransk politiker men ska också ha funnits i Nya testamentet. Jag är inte kommunist men önskar ett solidariskt samhälle och fred, det låter oerhört naivt och märkligt i dagens samhälle. Och själv är jag nog lite motsägelsefull för jag kan säga att jag flera gånger om dagen önskar livet ur både Trump och Putin, vilka vapen som helst skulle få användas där.
Barnens situation i Gaza blir ännu tydligare när man som jag har en tvåveckors baby att njuta av. Lilla Ilse Sonja Holm Wahlstedt, min äldsta dotters tredje dotter. En liten människa som väger drygt tre kilo, så oerhört sårbar och beroende av mat, värme, trygghet och skydd. I Gaza svälter nu små barn ihjäl, barn dör tillsammans med sina släktingar i bombkrevader och rasade byggnader. Det är svårt att frammana tillit och tröst men vi måste. Och vi måste fortsätta att hålla oss uppdaterade om vad som händer, söka och granska fakta och då och då, som jag repetera sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Och jag tackar Julia Lundqvist, en gammal god elev som jag träffade igår på biografen. Hon sa att hon följde min blogg och hon höll med om att det varit tunt på sista tiden. Så detta blogginlägg tillägnas Julia. Vi såg filmen The zone of interest, också en ruggig historia om familjen Rudolf Höss, han som var typ arkitekt bakom ihjälgasandet av tusentals och åter tusentals människor i Auschwitz. Bakom murarna runt lägret levde familjen ett bekvämt liv bara stört av rök från ugnarna, pistolskott och återkommande ångestskrik från fångarna. Jag vill ju skriva oftare men denna tidens elände gör att det är svårt att komma på andra ämnen än döden och dumhet.
Men detta är min lediga dag så jag ska bege mig till ateljén och frigöra de negativa tankarna med att måla. Kram till Julia och alla andra gamla elever som glittrar som pärlor där ute i världen.