Om att anstränga sig och vara en del i en helhet

 

Jag läste i mitten av 80-talet Lasse Svanbergs bok Bekvämlighetens triumf, om konsumtionssamhällets och dess mediers seger över människans tid och engagemang. Allt går att köpa färdigförpackat och färdigtuggat och sedan kan vi som Neil Postman skrev, låta oss underhållas till döds. Allt detta känns 2022 i postpandemitider ännu mer aktuellt. Vi behöver inte ens gå till affären för att shoppa, inte ens till närmsta varuutlämningsställe, då vi kan få paketen hemskickade till dörren så att vi slipper lyfta blicken från vårt serietittande medan fattiga invandrare på Foodora levererar maten. 

 

Jag har denna höst tvekat när det på måndagkvällar är dags för repetition med kören. Maken har funderat på vad vi ska se på tv, vilken serie. Men jag har ju kör, säger jag då, trots att soffan drar. Vad är det då som gör att man strävsamt måndag efter måndag tragglar stämmor, svåra tonpartier och textrader. Och tålmodigt väntar medan de andra stämmorna har genomgångar med körledaren; en gång till, en gång till och nej, ni ska gå upp där, sjunga tystare där och betona slutändelsen där. 

 

Men så står man där tillsammans på en övning, med en andrasopran intill sig på ena sidan, en alt på andra och mansstämmorna på andra sidan pianot och hör sin egen röst blandas med alla andras och för en stund känner man meningen, det magiska i att där och då tillsammans finnas i musiken, tillsammans skapa den. Sedan kan det igen låta förjävligt och man undrar hur det ska gå? Ska man kunna framföra det här inför en betalande publik?

 

Ikväll ska vi i kören Umeå pop- och rockkör sjunga till förmån för Musikhjälpens insamling till barn på flykt. Det är totalt tolv låtar, inkluderat ett extranummer. Det är bland annat låtar av Nirvana, David Bowie, Duran Duran och Kansas och alla texter ska kunnas utantill! Så nu ska jag sätta mig och köra igenom alla låtar, backa om jag inte kommer ihåg texten och memorera igen och igen. Det är ett ansvar gentemot helheten. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk - om jag sjunger fel sabbar det för de andra koristerna och såklart för publikens upplevelse. Det är ändå som ett rus när man väl kliver fram, ställer sig på scenen och första tonen ska tas. Sen är det som ett tåg som rusar fram, låt efter låt, och man litar fullt ut på Ange, körledarens peppande och vevande. Dirigerande heter det ju!  Helt plötsligtär är sista sången sjungen och det är slut. Man tänker; men nu när vi äntligen kan låtarna, ska vi inte sjunga en gång till och en gång till?

 

Jag hoppas att det är den känslan vi har även ikväll. Efteråt har vi bokat bord för buffé på en restaurang där vi är tillåtna att sjunga hur mycket vi vill som avslutning och after concert-feeling. Nä, nu måste jag sätta andra versen perfekt i Brothers in arms. 

 

Och nu har jag sjungit igenom alla låtar. Dessutom spelade jag in korta snuttar... och det var kanske inte så bra! Mina stämband är fortfarande stumma och stela sedan förkylningen och rösten har ingen särskild klang, det är dessutom svårt att nå de högsta tonerna. Aj, aj, aj! Te med honung och halsmassage kanske. Jag håller i alla fall tonen och verkar kunna texterna men någon solist är jag verkligen inte.

 

Det är lätt att låta bekvämligheten ta över. Att låta vardagkvällarna bli hemma, i soffan. Att inte behöva stressa upp sig över att inte hinna öva nog. Men det är ändå värt att anstränga sig lite och bli en del i en helhet som skapar musik och mening tillsammans. Kan man dessutom göra det till förmån för barn på flykt så kan man låta den hotande vanmakten bli en konstruktiv och en del i något större. Solidaritet.