Efter 30 år med Medieprogrammet

 

Igår när jag var ute och lufsade kom jag på att det kanske var idag jag faktiskt skulle bli officiellt avtackad. Eftersom jag är en mikrofonkåt exibitionist så kände jag att jag ju måste skriva något och säga något. Det är ju ingen liten sak att avsluta en yrkeskarriär, något man strävat för att uppnå och utveckla. Söka jobb, byta jobb, utvecklas, sträva vidare. Men så har den senaste tidens utveckling och strävanden skett inom samma skolenhet och med delvis samma kollegor. Jag har verkligen trivts och varit omåttligt stolt över att vara just medielärare på just Midgårdsskolan. Självklart på grund av faktiskt ett brinnande intresse för mina ämnen men också mycket på grund av mina kollegor och det gemensamma. 

 

När jag kommit in från min runda satte jag mig ner och skrev det här:

Avtackning HT24

Detta är kanske ett avslut på en 30-årig historia. Men vad är det för historia? Från Mimerskolans medieprogram som delvis yrkesförberedande till Midgårdsskolans estetik och media som en del av det estetiska programmet. En kamp om salar, bra scheman, teknikkrångel, MATS!!! Hjälp, tekniken i filmsalen funkar INTE!!  Besvärliga elever med besvärliga behov och en kamp för att upprätthålla betydelsen och vikten av estetiska ämnen och en kamp för att marknadsföra våra fantastiska program

Jag har haft förmånen att vara på en arbetsplats där vi alla, vaktmästare, kuratorer, kanslister, specialpedagoger, syvare, biblioteket, ekonomer, rektorer och lärare, vi alla jobbat gemensamt för samma mål. Att våra elever ska växa, känna tillit och få en känsla av KASAM, denna kanske något uttjatade förkortning. Men betydelsen av begreppet är kanske det vi alla behöver- både som personal och elever. En känsla av sammanhang.

Här på Midgårdsskolan har jag verkligen haft en känsla av sammanhang. Jag har haft glädjen att ha kollegor som man kan visa sina misslyckanden och tillkortakommanden för,  säker på att få landa i förståelse och konstruktiva lösningar. Kollegor som visar tillit förutom brlijant professionalitet.

Min drivkraft har till stor del varit att få eleverna att våga tro på sig själva och våga växa. Detta mycket genom estetiska uttryck och processer. Den bekräftelse jag fått av eleverna kan bli ett problem nu när jag går i pension. Hur ska min man klara av att bekräfta mig? Kommer jag att bli en större börda för mina vänner? Hur ska det gå? Jag vet inte.

Fria mediers betydelse för demokratin är kanske mer aktuellt än någonsin i dessa dagar och det har känts oerhört viktigt att förmedla kunskap om det. Mediepedagogiken som jag baserat min verksamhet på handlar om att förstå genom att göra. Medier påverkar. Vi kan påverka genom medier.  Konstens roll för individ och samhälle är också något som ständigt behöver lyftas. Här på denna scen har jag nog haft några av mina starkaste upplevelser av det. Hur ett estetiskt projekt, genom sammanbrott, bråk och strul glittrar och lyser i elevernas ögon vid applådtacket.

Hur jag ska kanalsera dessa delar av mig vet jag inte.

Att få vara en del av en arbetsplats där vi alla tror varandra om gott och försöker lyfta varandra är ingen självklarhet och det är dessutom en färskvara. Varje dag, varje vecka. 

Och naturligtvis förstår ni alla att den här historien är en kärlekshistoria, på riktigt. En kärlek till er alla med alla era olika uppdrag och kompetenser, en kärlek till konsten, kreativiteten, pedagogiken och såklart till alla gamla elever, som ju finns där ute i världen, som ett imaginärt juvelskrin.

Tack alla! Och fortsätt skriva kärlekshitorien.

Mitt mål med talet uppnåddes, några både grät och skrattade och jag fick mycket BEKRÄFTELSE. Ja, hur ska det gå med livet efter detta? Och hur känns det? Jag vet inte men jag är nyfiken. Nu ska jag i alla fall jobba på augusti ut och det känns kul.