Bäst 2024 Mamma Medias lista

Ännu ett år snart passerat. Högen med kalendrar växer och den för 2025 är framtagen och påbörjad på så sätt att viktiga händelser redan är inskrivna. Som vanligt läser jag igenom tidigare bästa-listor och hela dagbokskalendern innan denna text med årets höjdpunkter vad gäller böcker, film och tv, övrig kultur, bästa bad och övriga viktiga händelser författas. Det brukar ta tid.

 

Jag upprepar mig i så mån att även detta år till viss del präglats av oro och tungsinne. Parallellt med höjdpunkter och ett mycket gott liv i det stora hela. Så klart innebär pensionärslivet något helt nytt. Mer om detta kommer.

 

Katarina Wenstams Döda kvinnor förlåter inte, sträckläste jag i samband med att jag verkligen behövde skingra mina tankar. Hennes agenda är glasklar, utifrån att lyfta kvinnors utsatthet, nu även historiskt. Det var en fantastiskt spännande och lärorik bok. Jag står i kö för uppföljaren på biblioteket och förstår att jag inte är ensam om att uppskatta Wennstams böcker, och -jag har skrivit det förut, jag tror jag har läst alla hennes böcker. Sara Strömbergs Sly, Skred och Skinn, deckare som utspelar sig i fjällvärlden längs Indalsälven var perfekt stuglitteratur. Underbara personporträtt, spännande och angelägna konflikter och så roligt att läsa om platserna Åre,  Järpen, Undersåker, Onn och andra, där vi ofta kuskat runt med min bror med familj och nu även med vår son med flickvän.

 Kvinnor jag tänker på om natten ( har jag ju skrivit om här i bloggen tidigare) landar som en av årets favoriter, liksom Sara Stridsbergs Farväl till Panic beach. Leva i livet av Elisabeth Kubler Ross  och David Kessler har varit hjälpsam när min oro för barn och barnbarn plågat mig. Och ärligt talat är det svårt att veta vad som är vad i mitt relativt ( fyra år kanske) nya orosliv; är det barnens liv och framtid eller mitt eget livs nedtrappning/åldrande? Kanske att jag slutat mitt yrkesliv påverkar existensiellt trots att jag njuter av det så.

 
Film

Filmåret 2024 började med Alexander Paynes pärla The Holdovers, därefter blev det några typiska festivalfilmer på Göteborg Filmfestival, varav festivalen och Göteborg med släkt och vänner var den huvudsakliga behållningen. 20 dagar i Marupol, dokumentärfilmen man önskade aldrig skulle ha behövt göras, var fruktansvärd men bara en fis i Universum mot för krigets verklighet. Starkt med den filmupplevelsen var också att mina film och tv-kunskapselever ville se det. Och vi såg den tillsammans, grät tillsammans. Ellen Kuras Lee, om fotografen Lee Miller kvalar in som topp 3. Mycket av det jag lyfter här har jag ju skrivit om under året så jag tillåter mig att vara kortfattad. Jag har hittills skrivit 36 inlägg i år, inte så tokigt som jag trodde!

Oj, oj, oj, mängden tv-serieavsnitt förskräcker och är inget jag räknar eller skriver upp, men påverkan och betydelse måste man ändå tillmäta innehållet man bligar i sig. Jag är sjukt galen i parrelationer; hitta den rätte och dejtingprogram. Någon form av guilty pleasure. Skulle jag släppa på spärrar och öppna fördämningarna satte jag väl med varianter av Bacheleur, Bonde söker fru och Love is blind Habibi. Men Gift vid första ögonkastet, GVFÖ, har jag följt slaviskt. Och ja, man kan undra hur man kan med, eller vågar utsätta sig för något sådant som att delta, men intressant och lärorikt är det. Att lära sig prata om hur man är, vad man vill och vad man söker hos en partner är lärorikt för både deltagare och publik. Det samma gäller Love is blind, otroligt spännande. Och vem drömmer inte om att hitta en partner? Apropå det så har min partner, min man Per och jag firat 40 år sedan jag tog den första bensaxen runt honom och fick honom att bli kvar hos mig den där måndagkvällen, sent i november 1984.

Min sanning med Elisabeth Olsson såg jag. Hon, en av mina idoler och dessutom livskamrat med en annan av mina förebilder Cecilia Uddén. Nu är hon utan sin partner för Elisabeth är död. Tack för allt!
The Bear tyckte jag om och jag älskar brittiska deckare med karaktärer som tillåts vara fula, misslyckade men ändå lösa brott och göra samhället lite bättre.

 

Övrig kultur

Jag lyfter besöket på Sundborn och Carl Larssongården, men kan tänka mig att döpa den till Karin och Carl Larssongården. Sen var jag strax innan jul på Midgårdsskolans julavslutning och njöt i fulla drag av kombinationen dans, bild, musik och teater. Jag blev lycklig av att det också påminner mig om alla gånger jag själv haft elever på scenen och glädjen över att se hur det skapande samarbetet får eleverna att växa. 

 

Bästa bad

Vi, tjejerna, damerna, kvinnorna i Ateljé Terra tog oss ju till Gerlesborgs och en  akvarellkurs där. Ett par bad på Västkusten borde vara minimum varje år. På väg till svärmor i Tidan, en mycket varm dag, på den slingriga vägen mellan Hova och Töreboda, finns en liten svartblank sjö med badbrygga. Korssjön heter den. Vi var på väg. Släkten väntade. Men vi var inte sena. Åså min fine man; jag sa: Den där sjön.... och Per: Vill du bada? Ja! Och det blev ett av sommarens bästa; impulsivt, svalkande, direktdyk från bryggan och solglitter över mörk, djup sjö kantad av näckrosor.

 

Bäst för övrigt

är såklart att vi fått ett till barnbarn. Ilse, en solstråle som bara genom sin existens smälter hjärtan ocg gör världen lite bättre. Vi har också fått in en ny person i familjekretsen, sonen Viktors fina flickvän som faktiskt heter Mini, trots att hon döptes till Josefin. 

 

Och bra är alla våra fina vänner.

Bra är det också att vara pensionär. Jag trodde/tänkte som antagligen många före mig, att jag skulle hinna mycket mer: träna, skriva, teckna och kanske laga mer billig nyttig mat. Men ingen mer träning förutom ett extra simpass i veckan. Jag har inte tecknat mer, däremot har jag jobbat ganska intensivt med akvarellfärgerna och jag känner mig lite säkrare...ibland...men nästan lika ofta tillbaka på ruta ett.

 

Jag är också grymt tacksam för den fina avtackningen jag fick från jobbet, det blev en trestegsraket med många fina ord och gåvor. Tack kära Midgårdsskolan. 

 

Om nu bara barn, barnbarn, make och jag själv får ha hälsan så ska jag hoppas på ett nytt spännande år. Jag ska jobba med min oro och mina tanka. Jag har skrivit in i min dagbok någon gång i april, "tror jag: Jag ska försöka montera in en mental navelsträngssax".

 

 

Men världsläget har nog aldrig påverkat mig så mycket som senaste året, med Trumps valseger som kronan på verket. Hoppas att något gott kan utvecklas i Syrien, att Ukraina får hjälp att tvinga bort ryssarna, att Gaza blir fritt och att hatkulturen generellt lindras. 
Jag är så tacksam över allt mitt överflöd men också medveten om hur orättvist det är. Vår plikt är att sprida glädje och solidaritet.

 

God jul och Gott nytt år

önskar Mamma Media