Kom an katten - det svänger

 

I helvete heller att jag ska dansa, tänker jag där jag sitter på Idun, på Umeå jazzfestival. Les Amazones d´Afrique intog scenen klockan tre på eftermiddagen denna dimmiga lördag i slutet av oktober. Tre färgsprakande, höftsvängande kvinnor accompanjerade av en trummis, en gitarrist och en DJ/turntable. Musiken är fartfylld och lite repetetiv och de har ett engagerande budskap, en mission de reser land och rike kring med: Kvinnor måste få leva sitt liv, sitt eget liv och inte bara för andra. De är också engagerade i Denis Mukwege, kirurgen och fredspristagaren som behandlar kvinnor som blivit utsatta för sexualiserat våld och könsstympning. De är helt enkelt superengagerade, musikaliskt begåvade powerkvinnor.

 

Ganska snabbt är det några som tar sig fram till högersidan av scenen för att dansa. Sköna typer som ger sig hän, ser sig omkring lite: -Ser ni mina sköna moves? Jag vågar dansa mig svettig! Jag har gått på både Zumba och Afro Power Dance. Någon lite försiktig kvinna väger länge på stolen innan hon vågar sig fram och försöker komma i takt, tittar sig runt för att hitta rätta rörelser, vänder om för att försöka övertala mannen, ger upp och försöker gå loss. Ett gäng damer med klänning och klackeskor kommer så småningom igång och en försiktig man som stått och gungat med en till synes tung ryggsäck kastar av sig den för att få ett friare spelrum. Jag sitter som en stel surkärring och tänker på allt detta, registrerar vad jag ser istället för att själv njuta av musik och rytm. Som Baghera i Djungelboken när Baloo rycker honom i svansen och han fnyser förnärmat. Kanske är jag lite utarbetad, kanske är det lite tidigt och jag grunnar också på varför jag är på detta viset. Min man och min bror, som är på besök hos oss i Umeå för helgen diggar ganska engagerat intill mig.

 

Hur det nu gick till vet jag inte, men plötsligt är vi alla tre nere på dansgolvet och svänger loss. Amazonerna har minut för minut, låt för låt trappat upp stämningen och värmen i den gigantiska salen. De får igång publiken på klappning, att sjunga med, de går ner i brygga och sparkar loss. Det är ett jäkla ös helt enkelt och de börjar plocka upp folk på scenen. Vid det läget tycker de att vi ska känna oss ännu mer naturliga och sparka av oss skorna! Det visar sig att min bror Pär-Åke har känt på precis samma sätt som jag, kring tvekan att kliva upp och dansa och när skoavtagning påbjuds möter vi varandras blickar och utbrister unisont genom dansrytmerna: -Nej, där går gränsen!

 

 

 

Festivalen fortsätter med olika utbud i olika lokaler. Någon introvert trumpetare som skapar dissonanta ljud varierat med ljudet av saliv som åker upp och ner i instrumentet, kombinerat med en ännu djupare och mer introvert basist. Superös i Idun med en saxofonekvilibrist som spelar John och Alice Coltranelåtar tillsammans med sjukt skickliga medmusiker där alla ska ha sina solon. Kvällen avslutas i Idun med Ida Nielsen & The Funkboots. Hon har spelat med Prince och är en grym basist. Här svänger det nåt enormt och jag är fortfarande vaken, och jag står visst längst fram vid scenen. dansar ascoola moves, ser ni det? Gitarristen är framme och dansar med mig en stund. Jag glömmer tid och rum. Höfterna kommer ihåg mina klasser i både Zumba och Afro Power Dance. Maken och brorsan är också med, och ja, vi har behållit skorna på men ändå: Kom an katten- det svänger.

 

Strax efter ett promenerar vi hem i dimman, helnöjda. Vilken jazzmaraton från tre till ett. Och så många av akterna hade kvinnor som huvudaktörer: Lakecia Benjamin virtuos på altsax, Melissa Aldana på altsax i Jazzstudion, som har kontrakt med legendariska bolaget Blue Note och så kvällen basgigant Ida Nielsen. Jag känner mig som tio år yngre och visst vill jag dansa mera.