Jag trodde att jag skulle dö

 

Jag vet inte vart jag ska börja, men jag har absolut haft en kris som har skakat om mig i grunden. Jag trodde under några veckor att jag hade cancer, detta blandat med ett kaos av andra oroshärdar som avlöst varandra och puttat ner mig i avgrundsdjupa, svarta hål. Katastroftankarna har snurrat på som ett ostoppbart expresståg och gjort mig svårt åksjuk. Jag har inte skrivit sedan den 10 mars. Jag har inte vågat formulera mig och sätta ord på tankarna och mina framtidsscenarier. Jag har heller inte pratat med så många om hur livrädd jag stundtals varit. 

 

För att inte försöka skapa någon spänning eller konstruerad cliffhanger så ska jag med en gång klargöra att jag gjort en skiktröntgen som inte visade något onormalt eller som skulle kunna tolkas som cancer, detta med den djupaste ödmjukhet och respekt för de 160-170 personer i Sverige som varje dag får ett cancerbesked. 

 

Kanske började det med att min yngsta dotter hade två missfall och min mamma dog. Av misstag fick jag alldeles för tidigt, vecka sex, reda på att dottern var gravid för tredje gången, det var i juli, samma månad som mamma begravdes. Jag fick en klump i magen av oro, skulle det bli missfall igen, och hur skulle det unga paret klara det? Äldsta dottern väntade sitt andra barn i slutet av oktober. - Hur skulle det gå? Bägge döttrarna åkte tillbaka till Göteborg där de bor och jag var ledsen i flera veckor av saknad och sorg över avståndet. Höstterminen drog igång i full fart och det var kanske väl intensivt, som vanligt, men ändå skönt att fokusera på elever, kursplaner, mentorskap och planering. Alvildes lillasyster föddes den 28 oktober, nästan precis enligt beräkning. PUH, så ljuvligt!

 

Jag slutade blogga den 10 mars, nio dagar innan beäknad förlossning för yngsta dottern. Jag började få katastroftankar och samtidigt en märklig, bultande smärta strax nedanför naveln på högra sidan. Först skrattade vi åt att jag typ var skengravid men spänningen tilltog och jag kände mig svullen, som att något växte därinne, byxor och linningar skavde och det strålade och spände. Efter en kväll och natt med svår smärta och tydlig svullnad, fick jag en akuttid hos en läkare på vårdcentralen. Jag körde bil dit, skakade och tänkte att jag skulle få min dödsdom. Magen undersöktes och en massa prover togs. VÄNTAN. Jag  skulle få remiss till skiktröntgen, inga lugnande besked. Efter det bokade jag tid hos naprapaten, jag tänkte att det kanske ändå var muskulärt, vilket naprapaten också trodde. Så då var jag lugn ett tag, kontaktade röntgen och avbokade. Efter det släppte jag min mage lite och allt fokus lades på dotterns graviditet och förlossning. Dagen efter beräknad nedkomst var det ett mittuppslag i den lokala tidningen om barn som dör i magen precis innan förlossningen. Siffror och statistik på hur vanligt det var och intervjuer med de drabbade. Ingen bra läsning för mig. Katastroftankarna bet sig fast i hela kroppen och jag kunde inte ta mig ur dem.

 

Hur det nu var så föddes det en liten gosse elva dagar efter utsatt tid. En obeskrivlig lättnad. Då tänkte jag att om nu detta är muskulärt och psykologiskt utifrån att jag har spänt mig så borde det släppa men trots en varvning av yoga och whisky så tilltog det istället. Dessutom flyttades fokus från förlossning till om det lilla barnet skulle överleva. Angående magen och dess allt mer påtagliga symtom så hade jag en läkarkonsultation via telefon och en ny remiss för skiktröntgen skickades iväg. VÄNTAN. Jag klarade inte av väntan utan ringde, hade tur och fick en återbudstid dagen efter. Efter en natt med dödsångest cyklade jag i snöstorm till sjukhuset och rullades in den gigantiska skräckapparaten. VÄNTAN. Dagen efter åkte min man och jag ut till stugan. Jag var helt väck, bortkopplad, darrig, sorgsen, livrädd. Per lagade mat, jag drack två rejäla cognac. Sen framåt kvällen eskalerade det, magen bultade och spände så att jag trodde att jag skulle explodera. Per hade druckit öl och jag cognac. Jag ringde till min son, som hade druckit öl och var på väg in i bastun. -Vad vill du, frågade han? Jag behöver få skjuts till akuten sa jag. -Jag ringer Robin, sa Viktor, han kommer, meddelade ha senare. Så Viktors snälla, fina kompis hämtade oss en lördagkväll, körde minst fyra mil, med en mycket konstig stämning i sin bil, släppte av mig på akuten och skjutsade hem Per. Jag trodde att jag kom i grevens stund innan allt skulle gå sönder. Har aldrig varit på akuten förut. Öppna upp mig, ta bort det onda! Låt mig leva! Söv ner mig! Jag vill leva! Men jag dör!

 

En ljuvlig sjuksköterska tog hand om mig, lyssnade på mig, gick in och läste läkarjournalen OCH kom åt röntgen från dagen innan. Hon sa: - Jag tror att vi kan avsluta det här ganska snabbt, men jag ska gå och prata med en läkare först. VÄNTAN. -Du har inte cancer! Man kan inte se något onormalt på röntgen. Du ska gå hem, andas, krama dina barnbarn och kanske dricka ett glas vin. VAD? Va? HUR?

 

Innerligt tacksam och omskakad lämnade jag akuten, Torra snöflingor yrde i den kalla umeåkvällen, utan mössa eller handskar promenerade jag som lite ovanför markytan hela vägen hem. Andades försökte ta in att det där onda, spända inte var något farligt. Skrattade och grät om vartannat. Naturligtvis ringde jag med en gång till min man och till min son, som jag skakat om ordentligt. Min man,  har till vissa delar varit lugn och framförallt stöttat mig,  men han har märkt hur dåligt jag mått och också också noterat att jag omotiverat gått ner i vikt ganska påtagligt och det har fått honom att bli rejält orolig, han brukar alltid säga att om jag skulle tappa aptiten så skulle det vara ett allvarligt tecken. När jag väl kom hem så hade jag  knappt fått av mig kläderna förrän jag kom på tanken: -Dom har kanske sett på fel röntgenplåt. Även om tanken var absurd (enligt vissa jag pratat med) så åt den sig in i hjärnan och släppte inte förrän jag kommande onsdag fick ett brev från Capio Hälsocentral med beskedet:

Jag nästan ramlade ihop av lättnad, i hissen där jag ryckt upp kuvertet.

 

 

Spänningen i magen och den där väldigt tydliga svullnaden har börjat lägga sig. Jag är fortfarande väldigt stresskänslig och darrig och jag fastnar i orostankar fortfarande kring mina barn. Jag är också mycket fascinerad över kroppen och psyket. Nu när det börja lätta ramlar jag fortfarande ner i de svarta hålen när jag tänker på alla som får de hemska beskeden, som ska leva i väntan på svar om hur allvarligt det är. Man kan tänka att Oh vad jag är tacksam, jag har haft ett så bra liv, man kan inte begära mer. Men när jag tänkte att jag skulle dö, slog tanken bakut. -Jag är inte alls nöjd med att sluta mina dagar, jag vill ha mer, jag vill verkligen, verkligen leva, och såklart att mina barn och barnbarn ska leva, må bra och vara friska. Och skulle jag dö nu så skulle mina barnbarn inte komma ihåg sin mormor. Den, och tusen andra hemska tankar har centrifugerats i mitt huvud i en fasansfull speed.

 

Detta var en lång och kanske plågsam text, men för mig nödvändig att bli av med, för att ta kunna ta upp skrivandet och kanske tecknandet också.  Jag vill avsluta med en dikt av Peter Curman som kanske ska bli mitt nya förhållningssätt till livet.