Mamma är begraven

På kistbilden av mamma står egentligen Roland bredvid men honom fick jag beskära bort, han lever ju. Men det är fint för mamma strålar av lycka över att vara med oss i stugan och över att få vara med honom. Det är, tror jag, från deras första sommar tillsammans. Jag är så glad över att de fann varandra och så sorgsen över den ensamhet som drabbat honom
 
Regntunga skyar ligger över Bettnesuddsvägen på morgonen den 24 juli då min bror Pär-Åke och jag ska ut och plocka de vilda blommor vi bestämt ska pynta mammas kista. Stugan som är full av kusiner och släktingar är också fuktig och full av våta kläder, handdukar och mattor. Här ska vi sen ha minnesstunden för cirka 25 personer. Hur ska det gå? Och hur ska det kännas att begrava sin mamma?
 
Regnet lättar så småningom. Mina bröder och jag samlas innan begravningen och gör i ordning kistan. Vi har plockat prästkragar, klöver, blåklockor, daggkåpa och några rödbläror. Niklas kommer med ett fång rallarrosor och fibblor. En välmanglad duk har jag hittat i mammas linneskåp i stugan. Det blir fint med blommorna i några höganäskrus från mammas samling.
 
När gästerna anländer sen så känns det så bra att få alla samlade. Och alla är så fina - barnen, deras respektive och kusinerna. Och så har vi lyckats få med Roland, mammas sambo, som nu blir ensam i rummet på Syrenens demensboende. Han eskorteras av sin dotter Maria och sin son Per. Deras respektive är också med och alla fem kommer också med på minnesstunden i stugan.
 
Prästen Sanna från Tegskyrkan som har suttit och lyssnat på mig och min bror Niklas i minst en timme, hon har också läst min blogg och minnestexten Pär-Åke skrivit,  håller ett jättefint minnestal. Klara sjunger Natt i en stad av Fred Åkerström till Niklas gitarrspel och då flödar tårarna.
 
Som avslutningsmusik spelar kantorn på mina bröders förfrågan en cool, jazzig variant av Låt hjärtat va med. Det känns fint, som en hyllning till mammas kärlek till Göteborg. Som barn hörde vi ofta musik och humorprogram med Sonja Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök.
 
 
Sorgen blandas med glädjen över att se alla samlade. Här Aron, Viktor, Kim, Sanna, Alvilde, kusin Lars från Åre, Fredrik och Per
 
I denna familj är det tydligt att livet går vidare och jag hoppas att Alvilde och hennes lilla syskon som väntas i slutet av oktober ska få höra talas om mammas mormor Elsa-Maria
 
Kusin Gustav, tillika min gudson, Roland , hans son Per och Klara som dagen till ära bär en av mammas favorithattar, kornblå 
 
Storebror Pär-Åke med fru Gerd som bär mammas förlovningsklänning 
 
Det var så fint och rörande med Rolands tal vid kistan. Han fick också församlingen att skratta när han skojade om att de och vi inte var överens om hur många år de fick tillsammans mamma och han. Det är sonen Per och dottern Maria som är med honom
 
Fredrik och Klara som nu har åkt tillbaka till Göteborg 
 
Gustav, Aron, Sanna, Viktor,  Adam (Niklas yngste son) Kim och Rebecka (Niklas äldste son Elliots flickvän) som lutar sig mot Elliot som inte rymdes i bilden 
 
I stugan var det dukat för minnesstund och sedan blev det badtunnekalas och kusinfest 
 
Jag tror och hoppas att mamma hade varit nöjd med kalaset. Det är något hon väldigt tydligt lämnat efter sig hos mig, en tro på att man klarar av att fixa kalas och att det duger och blir bra. Nu står porträttet på spiselkransen och den lilla fågeln som flyger får symbolisera mammas själ