Välkommen 2020
Jag tänkte sätta som rubrik: Bra start på 2020 - men jag vågade inte riktigt! Jag tror inte om mig själv att jag är skrockfull på något sätt men har ofta svårt att utmana ödet eller förhäva mig i tanken, i skrift eller tal. Tänk om det straffar sig? Jag har också en väldigt stark känsla av att ett nytt år verkligen är en början på något nytt och annorlunda medan andra mer ser det som en fortsättning bara på det pågående. Därför känns det också viktigt för mig hur året börjar, att det blir bra första dagar, och det tycker jag att det har blivit. Till och med nu när jag skriver detta oroar jag mig för hur det ska straffa sig.
För det första så började året med en underbar läsupplevelse; Nina Wähäs Testamente. Den har fungerat i det närmaste terapeutiskt för mig, mer om det längre fram. Den handlar om en familj i finska Tornedalen, fru, man och fjorton födda syskon varav tolv överlevt. Ett hem svårt präglat av en pappa och makes lynne, bristande kärlek och avsaknad av förmåga till kommunikation och värme. Dessutom med perversa böjelser. Mamman, makan Siri och äldsta dottern Annie är centralgestalterna. Jag tror att Annies dotter som föds i slutet av boken är författaren själv.
Jag har själv den senaste tiden drabbats av någon sorts ånger och eftertänksamhet kring alla fel jag gjort under tiden barnen växte upp. Allt man skulle ha kunnat göra bättre och mer. Och dessutom en fundering på om jag har för lite kontakt med barnen idag? Utifrån det så var det befriande att läsa om alla dessa barn i Wähäs bok. Alla olika utifrån sin egen personlighet och såklart var i syskonskaran de var födda. Men omisskännligt med en egen identitet och viljeinriktning. Och föräldrarna hade såklart inte så mycket tid till var och en. De fick utveckla sina liv själva. Så har jag också gått tillbaka till mina egna dagböcker från den tid då jag var lika gammal som mina barn är nu och där finner jag inte så många spår av kontakt med mamma och pappa. Man hade fullt upp med att bygga sitt eget liv. På något sätt gjorde boken att jag slappnade av, tog ett par steg bakåt och landade i ett mer stoiskt förhållninggsätt. Får se hur länge det varar. Idag ska vi i alla fall gratulera sonen som fyller 31 år.
Filmåret började mycket bra med den sydkoreanska filmen Parasit. Snyggt filmad med ett fantastiskt manus och överraskande action i slutet. Träningsåret har börjat helt okej med body balance och yin yoga. Tyvärr har vädret gjort så att skidorna fått stå oanvända på balkongen hittills.
Jag lider ofta av social stress och FOMO (fear of missing out). Jag har svårt att gå hemma och ta det lugnt och kan stressa upp mig över att alla andra verkar umgås och ha SKITROLIGT. Så även där har jag haft en bra början; en hel dag på stan med väninnan från andra sidan älven med lite shopping och lunch på härliga restaurangen Rost. Vi har haft spelkväll här hemma som vi bjöd in ett gäng till spontant dagen innan och det blev en kväll med trerätters och två olika spel; Kan du ta en hint och det enkla Vem där? där man sätter en lapp på sin grannes panna och så får man ställa ja- och nejfrågor för att så småningom lista ut vem man är. Jag var Marianne Mörk, mycket svårt för mig att lista ut, och Lars Lerin, betydligt enklare. Men vi hade SKITROLIGT. Så igår, trettondagsafton, var vi ute med ett annat gäng på Bishops och satt länge och deltog också i krogens quiz, som vi inte vann men väl deltog i aktivt. När Per och jag cyklade hem vid niotiden mötte vi en stor grupp bekanta som med förväntansfulla och kanske lite förtankade steg var på väg till danskvällen på Folkets hus och då var jag inte alls avundsjuk på dem ( vilket jag nog hade varit om jag inte haft så mycket trevligheter). Jag var bara skitnöjd över att få komma hem och väl där såg vi tre avsnitt av den norska tv-serien EXIT. Ska fortsätta ikväll, efter 31-årskalaset.
Så i morgon börjar arbetsåret 2020. Det blir spännande att se hur det ska bli. Känner adrenalitet gå igång och det drar ihop sig lite i magen. Men det gäller att tänka på rätt sätt och naturligtvis att planera så man får tid att andas, träna och umgås och inte dra igån stressen för mycket. Så får vi hjälpas åt med lite konstruktiv optimism och inte fastna i dystopiska tankar.