När ödmjuk och prestigelös träning skaver

 

Yoga, Body balance. Det är din stund. Din tid. Dina mål och förutsättningar. Lyssna inåt! Var tacksam. Namaste! Mitt liv har förändrats sedan jag en höst för nästan tjugo år sedan gick en yogakurs med ljuvliga Susanne Edinor i sporthallens källare. Då, vid den tiden var jag nära, så nära den berömda väggen att jag nuddade. Jag hade yrsel, jag körde fel, visste inte var jag var, hade tryck över bröstet, svårt att andas och såklart SJUKT mycket på jobbet. Och hemma.

 

Från början var yogan provocerande i sin stillhet, sin brist på muskel-och hjärtansträngning men framför allt i de ständiga uppmaningarna att "ANDAS NORMALT"! Hur gör man det? Jag fick andnöd av paniken över att inte veta hur man gör, efter att ha låtit andetagen landa högt uppe i bröstet i ett konstant stressläge i flera år utan att låta det gå ner på djupet. Nu är yogan ett behov men inte alls på samma sätt som för andra jag känner. De som kliver upp tidigt på mornarna och kör ett 30-40 minuters pass, dricker grönt te och har en egen liten yogahörna hemma. Nej, kommer jag iväg EN gång i veckan är jag nöjd. Så någon yogi är jag inte.

 

 

Men ibland kan det vara något som skaver. Lördagarnas yin yoga är relativt inkörd men vår favorittränare har slutat och det har varit lite olika ledare på sista tiden. Nya, främmande, för oss ovana. Nu sist en superduktig, men som mitt i alltihop börjar läsa texter på engleska, på en mycket välartikulerad och PERFEKT engelska. Jag märker att jag blir irriterad, stelnar lite i mitt yin. Är det inte bara floskler om yogans nyttighet för människan som rabblas. But everything sounds so much smarter, more smooth and cooler in english. Samma saker som precis sagts på svenska. Blir den här ledaren en annan, mer värd person med sig perfekta engelska. Vad är det som skaver? Människan njuter så av sin egen röst med det perfekta uttalet så att positionen Draken, en av de värsta, förlängs med säkert 30 sekunder. Som vanligt när man blir irriterad kan man (jag) hitta anledningen delvis hos sig själv. Jag förstår inte allt hon läser, ur den där jävla yogiperfekta engelska tönttexten. Jag är själv sämst på att fatta engelska, helt enkelt. Andas normalt!!!

 

På ett annat pass nyligen, Body balance, ställer sig ett ungt par snett framför mig, lite gulliga sådär: Vi tränar tillsammans, vi svettas tillsammans, sen åker vi hem och har tantrasex, eller vad vet jag. Tjejen är smal med väldefinierade muskler, bicepsen glimmar väl insmorda. När vi går ner i Wide wu chi har hon nittio graders vinkel mellan lår och smalben, jag på sin höjd fyrtio. Hmmm, var och en efter sin förmåga och sina mål. Slappna av, andas djupt, släpp på spänningen i käkarna. Jag sneglar snett framför mig och ser den perfekta personen som gör nästa rörelse lite, lite före ledaren som för att visa alla att hon kan programmet. Mina käkar låser sig. Alla hennes rörelser görs i maximal svårighet, armar, ben och fötter ihopkopplade i avancerade knutssystem, och igen, nanosekunder innan ledaren visar vilken nästa position är. Vad är det som skaver? Hennes ungdom, hennes vighet, hennes smalhet. Jag vet inte. Jag måste ta mig tusan skärpa mig! Acceptera min kropp och min ålder. Njuta av att jag faktiskt är här och tränar och framför allt ANDAS NORMALT!

 

Och ja, det är ju idag som Mamma Media fyller 10 år!!! Jag hade föreställt mig konfetti, champagne, en inbjudan till läsarparty och ett alldeles fantastiskt genomarbetat jubileumsinlägg. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig men det får duga med ett klassiskt, självutlämnande inlägg med en snabbt skissad teckning. Grattis Mamma Media!