Rosa, fattigt, futtigt och feminint...

...eller fantastiskt och fint? Fanny Ambjörnsson undersöker i sin senaste bok, Rosa-den farliga färgen, hur en färg kan väcka så starka känslor och fungera så symboliskt sorterande utifrån så många olika aspekter. I min bokcirkel har vi precis läst boken och vi har tidigare också läst hennes doktorsavhandling I en klass för sig. Hon är socialantropolog och genusforskare vid Stockholms universitet.



Vi har alla njutit av hennes lätta språk och hur hon har cirkulerat i och kring ämnet från många olika håll. I ett längre historiskt perspektiv så är rosa inte alls på samma sätt som idag könsbundet. Fram till 50-talet var färgen snarare manligt kodad som en variant av rött, som symboliserade styrka, mod och krigiskhet. Blått däremot var kvinnligt kodat, särskilt i katolska miljöer, där färgen kopplas ihop med Jungfru Maria. I veckomagasinet Ladies´Home Journal från 1918 står det: "Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor." Hur i hela fridens dagar är det möjligt att det ändrat sig så? Det som däremot är sig likt är att det kvinnliga, det feminina, nedvärderas som något svagt.

I boken tar Fanny Ambjörnsson upp hur totalt annorlunda det är idag. Det är också en verklighet som vi i bokcirkeln har tydliga egna erfarenheter av. Rosa ses som feminint, flickigt, barnsligt och därmed mindre värt!?
Som välutbildade medelklassföräldrar har många av oss försökt undvika att våra döttrar ska få frossa i rosa. Vi kanske fnyser föraktfullt åt dem som gör det. Färgen kopplas också ihop med klass, ju lägre klass och utbildning desto mer glitter och rosa i det yttre. Vad som är särskilt intressant är att blått är okej för flickor, men rosa på pojkar kan till och med vara farligt. Media rapporterar vintern 2011 om en sexårig pojke som blivit knivstucken på en förskola i Småland på grund av att han hade rosa kläder och nagellack.
 
Ett annat illustrerande exempel är hur trafikmyndigheten i Bern hade avsatt särskilda parkeringsplatser för kvinnor i närheten av övervakningskameror och allmänna utgångar. När det senare visade sig att många män struntade i att respektera kvinnomarkeringen så valde myndigheterna att måla P-platserna rosa. Då tänkte man att den rosa färgen skulle verka så avskräckande på den genomsnittslige manlige bilföraren så att han hellre skulle låta bli. Hur det hela avlöpte förtäljer inte historien.
Boken berättar om ett bestrafningssystem som används inom den thailändska poliskåren, där de poliser som gjort sig skyldiga till minder förseelser ska straffas genom att tvingas bära ett rosafärgat Hello Kitty-armband på sina uniformer, väl synligt för allmänheten. Det ska vara så pinsamt att det är ett tillräckligt avskräckande straff.

Boken lyfter också upp modiga mogna män som vågar bära rosa just för att de är så säkra i sin identitet, det handlar både om heterosexuella och homosexuella. Annars kopplas färgen gärna ihop med homosexualitet. Färgen används också som en kampmarkör, det finns kvinnor som typ, vill ta färgen tillbaka, och gör det till ett statement. Ja, detta är bara en bråkdel av de aspekter som tas upp. Jag vill koppla detta till ett fotoprojekt som JeongMee Yoon från Seoul har gjort och som delvis är publicerat i Fotografisk tidskrift 6-2010. Bilderna nedan är något beskurna. Här känns anarkisternas, eller var det sydikalisternas slagord aktuellt; Den som har flest saker när "hen" dör vinner.









JeongMee, www.jeongmeeyoon undersöker de kommersiella mekanismer som får småflickor och småpojkar i hela världen att omge sig med färgerna rosa och blått. Projektet handlar om etnicitet, globalisering, kulturella preferenser och relationer mellan föräldrar och barn.
#1 - Paul

Jag läser och läser och läser och ....

#2 - Paul

Fast de e ju bra det du skriver om "dem" jag tror inte fatta fattar vad dem menar. Och dem där rosa parkeringsrutorna vill man ju faktiskt veta on´m hur dem reagerade dem manliga bilisterna tog dem det på allvar?