Härligt sällskap i åldrandet

 

Soligt och kallt denna första maj och valborgsfirandet var lugnt så kropp och knopp mår bra. Ja, förutom en envis förkylning med stumma hesa stämband och ett evigt snorande. Jag är helt fast i en bok jag lånat på biblioteket, stått i kö i ett par månader. Det är Det nya gamla, en bok som består av en meilväxling mellan Helena von Zweigberg och Cilla Ramnek. De skriver utifrån utgångspunkten att det är det år då de fyller 65 år och hur de förhåller sig till åldrandet. Meilväxlingen skedde under en period förra sommaren, så de är alltså precis som jag födda 1959.

Jag läser boken med stor igenkänning och behållning. Det rör sig om det kanske självklara; kroppens förfall, svårigheter att resa sig upp, våndan över att acceptera skrynkliga knän och lår, dallrande, hängande överarmar men också tankar på att vara passé och osynliga.

 

Dessa kvinnor är, i alla fall under tiden de skriver, ensamstående. Båda har varit gifta tre gånger och har vuxna barn. Båda två är också kända inom sina gebit; Helena journalist, programledare och författare, Cilla konstnär och författare, men båda kämpar med osäkerhet och kanske besvikelse över att inte ha nått de framgångar de önskar. Det är deras vardagstankar över stort och smått, högt och lågt och det är oupphörligt spännande. Jag som är så sjukt parromantiskt lagd läser med extra nerv när Helena börjar dejta en man, men det verkar rinna ut i sanden, jag vet inte, har ju inte läst klart än.

 

Jag är ju inte i samma situation som dem. Jag har en man, en partner att dela både historia och framtid med och känner mig sjukt priviligerad över det. Att få ha barn och barnabarn tillsammans med en person man älskar är inte alla förunnat. Men det är så mycket annat i boken som skapar igenkänning; den kultur vi vuxit upp med och främlingsskapet inför mycket nytt, tekniskt och trendigt. Även att hålla på med skapande och en vilja att i det lyckas. Nu har ju de, i alla fall i mitt tycke, lyckats med det. De befinner sig i en krets av kulturskapare som gjort sig ett namn. 

Jag önskar nog att de ska fortsätta sin mejlväxling och ge ut i en till bok. Jag fyller 66 år om arton dagar och Helena har nog redan fyllt och Cilla är visst höstbarn. Fortsätt skriva. Jag vill läsa.

 

Jag skrev att firandet igår var lugnt och med det menade jag nog att jag drack lagom mycket vin och gick i säng relativt tidigt (före tolv). Andra skulle kanske inte tycka att det var lugnt att vara på knytkalas med fjorton personer, sjunga vårsånger, cykla till majbrasa och sjunga mer, lyssna på fantastiskt vårtal, cykla tillbaka till festen för efterrätt och mer umgänge, för att sedan cykla hem i vårkylan. 

 

Nu kommer två mycket intensiva veckor innan maken och jag drar till Grekland. Jag måste ju skriva om att jag har kommit tillbaka till skolan igen. Vikarierar. Mer om det senare.

 

Välkommen sköna maj!