Sången - en del av mig- så håll igång den

 

Min körhistoria är mycket lång, även om jag de senaste året varje uppstart tvekat om jag ska delta eller inte. Har skrivit om det många gånger förr. Men, har man skrivit 1114 inlägg, är det lätt hänt att man upprepar sig, precis som jag också skrivit tidigare; exempelvis Femina, som varje år i januari slår ett slag för den vita skjortan, i maj den blommiga klänningen, i september de lite mer murriga kreationerna och så vidare.

 

Min körhistoria började med att jag var med i Lillkyrkokören på Teg och i och med det var med och sjöng vid invigningen av Tegs kyrka 1969; Himlaborgen kallades den av arkitekten Carl Hampus Bergman. Jag var tio år, hade hemsydd, vitrosa bomullsklänning och lockar i håret. Jag vet inte hur många år jag var med, men kommer i alla fall ihåg att vi förutom att sjunga i kyrkan på Teg, även var ute på turné i kranskommuner. Och Katarina och jag åt upp alla små körkamraters rester när vi bjöds på smörgåstårta. Vi hade varsin trave med renskrapade tallrikar bredvid oss och majonäs runt munnen och tackade Gud för maten. Många körvänliga psalmer med stämsång lärde jag mig för livet också.

 

På högstadiet ledde Rolf Skärfstad skolkören, som jag var med i alla tre åren. Det var också där, när jag gick  i nian, som jag dabbade mig och missade luciatåget på ålderdomshemmet för att jag varit ute och svirat på natten. Kommer inte ihåg om Rolf skällde på mig, jag var ju trots allt en stark sopran. Genom kören och honom fick jag del av en stor sångskatt. På gymnasiet, på Dragonskolan, fanns det under mina tre år där ingen kör, till min stora sorg. Trist också för skolan som helhet som missade vanliga högtiders körsång.

 

I Göteborg var jag länge med i Göteborgskören, som sedan efter många långa, diskussioner och röstningar bytte namn till det ganska obegripliga Muriels Musikanter ( efter en saga om kon Muriel som tyckte att grannens gräs var grönare, rymde dit, och gräset var mycket riktigt grönare och godare där). Vi hade jätteroliga konsertprogram, alltid utifrån ett tema; pengar, kärlek, Hasse och Tage, ja nu kommer jag inte ihåg, jo, längtan också. Jag bodde i Majorna och hade sådan tur att kören repade på Masthugget, nära att cykla och gå till. Vi sjöng en blandar repertoar; klassiska visor, pop och rock. Till pengatemat sjöng vi både Pink Floyds money och Abbas dito. På längtanstemat sjöng vi bland annat Hasse och Tages Längtans blomma, deras text till Schuberts musik. Jag hade ett solo där, jag hade nyss fått missfall. Stod på konsterten i Frölunda kulturhus och sjöng: Lyckan är kort, som ett vinglas hastigt tömt, blomman är minst när du har den i handen, men större är drömmen om blomman som du drömt, större är också blommans minne som du gömt, och mina tårar strömmade men rösten bar. Musiken har den förmågan

 

1992 flyttade vi till Umeå och efter ett par år blev jag värvad till Vuxna röster och där blev jag med nästan ända tills kören la ner. En sagolik sångskatt har jag med mig därifrån. Vi sjöng bland annat ett helt verk av Bach. Det slutade lite snöpligt för mig, jag tappade sugen lite då körledaren, ganska plötsligt tyckte att jag inte höll måttet, eller ansträngde mig tillräckligt, han sa att jag varit borta mycket. Jag som är en extremt väldokumenterad person kunde bevisa att han varit borta fler gånger än jag. Det blev nåt tokigt och jag tappade lite lust och självförtroende. Det är ett känsligt instrument, rösten, svårt att sjunga om man inte tror det bär.

 

Så efter ett par år utan kör började jag sjunga med Umeå Pop och rockkör och första gången kändes det inte bra. Jag kom till min egen skolas körsal, där kören repeterade. Jag gick fram till vänsterkanten (framifrån sett) där förstasopranerna alltid brukar hålla till, tänkte sätta mig på en stol men blev stoppad: -Där sitter Anette, valde en annan stol: - Nej, där sitter Maggan, en tredje stol: Nej, det är Ankis plats. Och jag tänkte, här vill man inte ha mig med! Tappade självförtroendet och kände mig inte välkommen. Men det är bara så det är i min kör, bland sopranerna, vi sitter där vi brukar och jag känner mig välkommen och delaktig. Min körhistoria är en del av mig och latheten får inte ta över. Jag har vari lite av en hoppjerka, med ibland och ibland gett upp. Soffan har dragit och jaghar slarvat med repetitionerna hemma. Många av mina körkamrater är så mycket mer ambitiösa och duktiga än vad jag är. De övar och övar, sätter in noterna i plastfickor och lär sig texterna fort. Jag kan känna mig lite slarvig och lat, men nu har jag bestämt mig för att delta fullt ut, öva mellan gångerna och hoppas vara hemma så att jag kan delta när vi har konsert. Missade båda tillfällena i höstas. 

 

Att vara en del i en helhet, som skapas här och nu, är lite unikt i vår tid och är ett sätt att få en känsla av sammanhang- KASAM. 

 

Jag har som sagt skrivit om detta tidigare, bland annat här: Om att anstränga sig och vara en del i en helhet. Och här: Fear of missing out Umeå pop och rockkör