Stort i min lilla värld - dags att ställa ut

 

Ibland när jag är ute bland folk slår det mig; alla människor har sitt eget universum, där allt såklart kretsar kring deras liv, deras relationer och händelser. Jag tänker också att jag i en något naiv världsbild har tänkt att de som leder länder ska ha en något bättre förmåga att lyfta blicken och se till helheten, det gemensamma. Det som händer nu runt omkring oss går knappt längre att ta in. Därför ska jag krypa in i min egen bubbla där jag bland annat blir galen på folk som säger min egna bubbla eller mitt egna rum. Nåväl, kan man reta upp sig på lite har man mycket att reta upp sig på.

 

Tillbaka till bubblan- min egen. Nu verkar det vara klart - jag ska få ställa ut mina akvareller på Bokcafé Pilgatan!!! Helt klart mullrar det till i magtrakten och jag blir helt enkelt skitnödig och föreställer mig skämskonvulsioner och rädsla för att bli avslöjad som den jag kanske är; en skrytsam, tekniskt okunnig exibitionist. Ja, för jag är i vissa fall lite skrytig och absolut exibitionist, vilket jag kanske både erkänner och står för. Men att bli avslöjad som okunnig och granskad av förståsigpåare är en rädsla. Går jag bara med håven? Vill jag bara höra: Men du, du gör ju jättefina bilder! I vilket fall som helst så är jag både peppad och förväntansfull samtidigt. Jag har ju haft som ett mål att försöka hitta ett uttryck som håller för publik. Jag har för mig själv formulerat ordet UTSTÄLLNING och försökt tillämpa typ idrottspsykologi och personlig utveckling om att skapa målbilder som kraft för utveckling. Och ja, det är ju inte så att någon på Pilgatan har headhuntat mig utan jag har tjatat mig till denna möjlighet. Men därifrån till att någon ska köpa mina bilder är det långt. Det är oerhört svårt att sälja bildkonst (usch, nu känns det som att jag tog i, tvekade länge innan jag skrev bildKONST). 

 

Så nu har mitt arbete i ateljén fått en ny mening men det är också lite mer pressande. Jag måste få ihop en sammanhängande kollektion. Idag har jag jobbat med två bilder och upplevt att jag bara misslyckats. Jag har suttit och tittat på tutorials, kännt peppen, skissat noga och satt igång, försökt att göra som mina förebilder men fastnat i mitt vanliga harvande. Det är svårt men det är också härligt att ha något konkret att brottas med, något svårt att fokusera på, träna på tålamodet, göra om och om igen. Kanske blir en av tio försök något som håller.

 

Min tanke är att utställningen ska heta Badbart med den lite underliggande tanken att det delvis är naken hud (så jävla svårt att måla) men också frågan om vi med dagens miljöpolitik kommer att kunna bada i framtiden.

 

Är du i Umeå tolfte augusti så är du välkommen på vernissage på Bokcafé Pilgatan (om allt går som det ska).