Fyra veckors erfarenhet av pensionärslivet
Sista lillla buketten med luktärter
Dricker kaffe, lyssnar på Stil i P1 och njuter av att den största stugrensningen för säsongen är avklarad, med lånat släp och tur till Gimonäs återvinningsstation. Fyra dasstunnor fyllda med sommarens skit, rester från renovering och målning och en hel sopsäck med returburkar och flaskor. De flesta krukorna är tömda, även dem med luktärterna. Som jag väntade på att de skulle ta sig. Nu var de stora och buskiga men blommorna lite medtagna av nattens frost. Ja, frost redan nu i september, en hint om den kommande senhösten och vintern. Vi måste ut igen till stugan, innan snön kommer, för att ta in alla trädgårdsmöbler, tömma kyl och frys och städa.
Min man åkte tillbaka till stugan. Skulle fortsätta greja. Jag är i stan, vill inte missa måndagssimningen. Det känns bra med rutiner även i det nya livet som pensionär.
En fråga jag länge funderade på innan jag avslutade min lärarkarriär var ju vem jag skulle bli, när jag inte längre var medielärare på Midgårdsskolan? Det är väl också en fråga som är ganska typiskt för vår tid när det individuella står i fokus. I medier diskuteras nu höstens utgivning av självhjälpsböcker och vilken funktion de ska fylla. Vad ska de hjälpa till med? Inget fel med att fundera på vem man är och hur man kan må bättre och framstå som bättre men viktigare igen kanske är vad gott man ska kunna åstadkomma. Samhället idag känns idag väldigt individualistiskt och egoistiskt och ordet solidaritet som var så centralt när jag var tonåring känns långt borta och sällan använt. Jag lovade väl här i bloggen att jag skulle delta i en manifestation med Rebellmammorna MEN egosimen och nöjesmänniskan tog över. Klart att jag ville vara med på den alternativa tjejmilen med brudarna. En lagom lång vandring med fika vid Laxforsen, bastu och bad i Öreälven och trerätters middag med vin och prat. Solidariteten väck! Så vad det gäller att göra gott, något större än mitt eget priviligerade, sjukt lyxiga liv, så får jag återkomma till. Nåt måste jag väl komma på? Det skriver jag, samtidigt som jag kanske planerar att minska på månadsinbetalningarna till Plan international, Amnessty och Röda korset. För ja, en sak är säker att jag är en något mindre penningstark person som pensionär. Annars känner jag mig som mig själv.
Badbrygga hos Eva på Ön, ett motiv jag nu gjort i tre versioner för att öva på vatten och himmel
Livet i ateljén fortsätter och jag söker efter en större säkerhet. Ibland går det framåt och ibland svär och suckar jag över hur jävla svårt det är.
Den vänstra är en snabb skiss av Hilma på lekplatsen vid Rosendal, de andra två har jag skissat efter foto
Det känns också bra att kunna hjälpa äldsta dottern Sanna med make med att hämta barnbarnen och passa dem i bland. Ännu mer skulle jag vilja kunna hjälpa yngsta dottern Klara och hennes lille Ebbe i Göteborg. Men även det funkar lite bättre nu när man kan resa mitt i veckan. Nu är ju nattågen mellan Göteborg och Umeå hotade, ja, det är visst bestämt att de ska läggas ner. Så sjukt galet. Ska jag engagera mig politiskt? Men usch, vad jag tycker illa om möten. Usch så illa det låter! Jag som alltid har predikat om att man måste tro på att man kan påverka...Nåväl, jag tar mig rätten att fundera ett tag till. Har ni några förslag eller tips så är ni välkomna.
Jag hoppas i alla fall att Mamma Media inte ska pensionera sig.