Konsten att bryta normer
Vad definierar en kvinna? Liv Strömkvist skrev för flera år sedan seriealbumet Einsteins fru som sedan blev en teateruppsättning hos Profilteatern med namnet Om nu kärnfamiljen är så jävla fet varför behöver den då så mycket propaganda? Det var en hisnande och rolig uppgörelse med de normer som begränsar oss men också om hur omvärlden/medierna är överfyllda av berättelser om just hur en kvinna ska se ut och vara. Naturligtvis vacker och smal men moderskapet är också en mycket stark norm. Barnlöshet betraktas ofta som en tragedi och en barnslös kvinnas skapande ses ofta utifrån perspektivet att det står för en kompensation för moderskapet. Men så, som jag läser i Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten så: Barnlösheten stänger vissa dörrar men öppnar samtidigt andra.
Jag är så glad över att jag är med i en bokklubb. Vi, idag bara fyra kvinnor, funderade sist på hur länge vi hållit på. Och som vanligt nuförtiden är det så mycket längre än vi tror. Marja, som en gång bjöd in mig, dog för över 14 år sedan och då hade jag hunnit vara med ett par år. De andra i många år före mig. Nåväl, deltagandet i denna lilla trevliga grupp gör att jag utmanar mitt läsande och även så mitt tänkande. Världen öppnas och förståelse skapas och ganska många gånger läser vi sådant jag aldrig skulle ta mig för annars, helt enkelt av bekvämlighet.
Nu senast har vi läst ovan nämnda bok av den finländska författaren, förlagsredaktören och copywritern Mia Kankimäki. När jag irrade runt på Umeå stadsbibliotek för att leta en bok vars författares namn jag glömt och till slut gav upp och gick fram till den manlige bibliotikarien blev mitt freudianska felsökande avslöjat, jag såg det i hans blick och jag rodnade. Han sa: - Du säger att du letar en bok med titeln Män jag tänker på om natten? Hmmm, ja, svarade jag. - Jag har en här av en Mia Kankimäki som heter Kvinnor jag tänker på om natten. Hmrmp, ja, jo precis, just den menar jag.
Mycket kortfattat är utgångspunkten att författaren själv då det hela börjar, är dryg 40 år, utan partner, utan barn och hon försöker hitta likar i historien. Likar som bryter moders- och relationsnormer på olika sätt och hur de har fått kämpa mot regler och normer men också ändå för att behålla det som definieras som kvinnligt, även om man reser jorden runt eller utforskar Västafrikas vildmark så måste man ha en lång, svart, anständig kjol, inga anklar eller gudbevars ben ska synas. Det värsta vore att försöka se ut som en man. Kankimäki har fokuserat på Karen Blixen och hennes liv i Tanzania, ett antal andra resande pionjärer såsom Isabella Bird 1831-1904, Mary Kingsley 1862-1900, Alexandra David-Neel 1868-1969 och Nellie Bly 1864-1922. Dessutom utforskar hon kvinnliga konstnärer, de första som kan räknas som det men som inte på ett rättmätigt sätt skrivits in i konsthistorien. Det blir extra tydligt för mig som började läsa konsthistoria redan sent 70-tal och tidigt 80-tal. Inget hörde jag om Sofonisba Angussiola från Bologna, Lavina Fontana och Artemisia Gentileschi från Rom. Den senare så jag däremot verk från och material om när vi var i Florens för ett par år sedan.
De flesta av de nämnda kvinnorna har inte haft barn, några av dem födde flera stycken varav många dog. Men det gemensamma är att de brutit ny mark, tagit sig in i männens värld trots starkt motstånd och fördomar. Mary Kingsley menade exempelvis att det räknas en kvinna föga till godo om hon uppoffrar sig vid hemmets härd, men om hon istället följer männen i spåren- en väg som ofta är så mycket lättare- då ropar alla : Så fantastiskt! (Eller kanske så förfärligt!). Hon själv slogs med krokodiler med paraply i djungeln, klättrade upp på Kamerunberget och samlade in fiskar och andra djur till London Zoo. Hon menade att de sociala och husliga plikterna i London skulle tagit livet av henne. Hennes första resa blev efter en ordination av en läkare utifrån att hon var deprimerad, och hade mängder av andra symptom såsom värk och orkeslöshet. Så fort hon kom ut på resa blev hon frisk och kände livet i sig.
Det finns så mycket att skriva om denna bok och de kvinnor den skildrar så mitt tips är att ta och läsa den eller lyssna på den. Det ska vara en mycket bra inläsare som också lyfter fram Mia Kankimäkis humor. Hon väver ihop sitt eget "normbrytande" liv med dem hon utforskar och hon reser till de platser där de verkat och hon skriver också hela tiden om sitt skrivande och hur hon ska få ihop materialet, söka pengar för sitt projekt och faktiskt ro det i land. Så utifrån det handlar det mycket om själva skapandet och hon inser ju vilka skillnader det är vad gäller förutsättningar för en kvinna att skapa och att resa, här i vår del av världen idag. Men där finns en otäck backlash, se bara vad som definierar en kvinna av idag i Afganistan. Utifrån sharialagarnas ännu strängare tolkning. Nu ska hon inte ens få höras prata offentligt. Aborträtten är hotad av en del religiösa högerkrafter på många håll i världen och även hos oss, idag, här och nu är normen om kvinnan som mor oerhört stark och kvinnor av idag som väljer medvetet att inte "skaffa barn" kan behöva förklara sig och försvara sig. Se bara hur misogyna män inom högern, med JD Vance och Trump i täten, i USA pratar om barnlösa kattkvinnor på ett mycket nedsättande vis och hänvisar till både Kamela Harris och Taylor Swift.
En annan mycket intressant del i boken är vad man ska kunna ta med sig när man ger sig ut på resa där Nellie Bly utmärker sig med sin packning för 72 dygn, jorden runt. Den rymdes i en handväska, modell läkarväska. Det är ta mig tusan imponerande. Jag skrev om Nellie Bly redan 2016 i denna text HÄR.
Å andra sidan beskrivs också hur de koloniala lejonjägarna när de skulle ut på jakt hade med sig en hel hög med tjänare, kristallglas, dukar, vevgrammofoner, och därtill höra de skivor, ingridienser till trerättersmiddagar. och allehanda bekvämligheter Och när de sedan fotograferades som modiga hjältar så det ut som om det bara var de och villddjuren. Där går det att dra paralleller till dagens turism med all inklusive som inkräktar på lokalbefolkningens livsrum och verksamheter, men det är en annan historia.