Sinnebilden av ett hem

 

När jag kommer in i förmaket i Lilla Hyttnäs på Carl Larssongården, på den guidade turen, sköljs jag plötsigt över av en närapå hulkande gråt. Det är så mycket mamma Elsa-Maria och min uppväxt. Bilder överallt, blommor, hyllor, fiffiga krokar och förvaringslösningar och framför allt glädjen i det vackra. Tapeterna, porslinet, möblerna, kuddarna, dukarna. Ellen Keys vackrare vardag för alla. Nu kanske man inte kan säga att detta är eller var för alla. Att få sig en gård, vid en sjö och ha råd att inreda alla rum. 

 

Min mamma var rektor på Centrala yrkesskolan, också kallad Åbackaskolan, som hade utbildningar för  modister, sömnad, vävning, både herr- och damfrisörer, kartritare och internatföreståndare. Min uppväxt är starkt påverkad av det hemvävda, och kanske framför allt vikten av och nöjet med den gemensamma måltiden på ett vackert dukat bord och med vällagad mat med mycket grönt och skönt. 

 

För ett par år sedan stannade vi till i Mora på vår vanliga, långa färd mot Skövde och Göteborg. Där gick vi en guidad tur i Zorngården och det var så häftigt med all konst såklart, men även hur hemmet sköttes och inreddes. Då bestämde vi att också att vi ville stanna till i Falun och besöka Sundborn och Carl Larssongården vid tillfälle. Och tillfället blev nu. Vi bodde på ett B&B precis invid gruvgropen vid Falu koppargruva och hade en inbokad, guidad tur dan därpå innan vi skulle vidare till släkten i Skövde. Jag vet att vi har varit där med familjen när jag var liten, men det var länge, länge sedan och sedan dess har också delar renoverats och förändrats.  Släkten, som är stor bor faktiskt i vissa rum och delar av gården än idag. 

 

Vi fick en guide, och först tänkte jag: Vad kan denna unga människa förutom inövade läxor. Man vill ju ha någon med djup kunskap och erfarenhet. Men ack, vad jag gick bet. Tjejen, tror hon hette Hanna, skulle börja årskurs tre på samhällsprogammet i augusti, var superduktig, kunde hänvisa till egna favoriter och höll bra koll på den lite spretiga gruppen, men bland annat en dam som konsekvent bröt mot fotoförbudet.

 

Genom hela guidningen och även promenaden i trädgården och omgivningarna kände jag ett härligt pirr i kroppen, tanken på mamma, min barndom och alla bilder som ju funnits på kaffeburkar, reproduktioner och mamma hade nog alla böcker som getts ut, Ett hem, Spadarvet bland andra. Många har ju fokuserat på hur Karin, som ju var en mycket begåvad konstnär, fick ge avkall på det när de byggde bo och fick familj, en hel hög med barn. Men det hon gjorde, som kanske inte rankats lika högt, var att skapa inredningen. Hon ritade möbler, designade och vävde och broderade textilier förutom all tid som ägnades åt trädgård och dagens måltider.

 

Jag som nu, imorgon, är på väg till Gerlesborg för att gå en akvarellkurs, kan däremot på ett sätt känna att jag kan slänga mig i väggen, vad det gäller måleriet. Men det är bara att bestämma sig för att ta till sig det man sett som inspiration istället. Jag behöver ju inte skapa konst som ska försörja mig. Jag ska försöka att hitta glädje i skapandet utan att prestera. 

 

Här på Fredriksbergvägen i Skövde har jag hängt med jämna mellansrum sedan februari 1985 då Per och jag nyss hade blivit tillsammans. Och det är ett härligt hem att vistas i.