Det vansinniga våldet

 

 

Jag är i stugan och har gått ett par dagar och funderat på några olika texter som ligger och gror, en om avund och en om semestershopping. Jag håller oclså på att avsluta Marianne Lindberg De Geers fjärde tjocka dagbok På riktigt, och tänker att jag också vill skriva. Så hamnar jag vid telefonen och Instagram, så där som många andra gör. Man ska bara kolla, uppdatera sig och råkar fortsätta. 

 

Jag hamnar helt kort i en vidrig filmsekvens; vågar inte, förmår mig inte till att kolla upp den igen. Jag följer en del konton som bevakar läget i Gaza och jag har sett så många föräldrar som sörjer och begraver sina barn, så många döda och skadade barn. Så många hus och hem i ruiner. Denna filmsekvens vägrar släppa taget. En pojke sju till tio år, jag vet inte, som går på tydligen fungerande ben men han är helt blodig och hans ena hand är helt i trasor, skinn och benflisor som hänger helt löst och trasigt. Han tittar upp mot den som filmar honom. En helt vanligt pojke vars liv aldrig någonsin blir sig likt. Hur nu i och försig det livet sett ut hittills så som situtationen ser ut för palestinierna i Gaza.

 

Jag läste i början av sommaren de två första böckerna i Jan Guiilous serie Det stora århundradet och där lät han en av sina huvudpersoner inför nittonhundratalets början konstatera att nu skulle man nog aldrig mer kriga. Med industrialismen och alla nya uppfinningar och nya tankar skulle man lösa problememen på andra sätt. Då hade man inte på samma sätt som vi idag ett klimathot hängande över sig. För förutom det extrema lidandet, hungern och det hat Israels krig i Gaza föder så är det helt fruktansvärt hur miljö och resurser förstörs. När all vetenskap och forskning bör syssla med en lösning för ett hållbart klimat, vatten till världens folk, möjligheter för alla människor att kunna försörja sig och få mat, gå på toaletten och ha hälso- och sjukvård. Detta vansinniga krig föder bara mer våld. 

 

Nu verkar också Israel vara på det klara med att man INTE vill verka för en tvåstatslösning. Hur kan man vara så blinda att ens egen offerhistoria gör att man är helt oförstående för vad man åsamkar palestinierna. Dessa bosättare som med hjälp av militären i årtionden har trakasserat palestinierna och hindrat dem från att ta sig till sina olivlundar och odlingar. 

 

Den pojken, på filmen som med all sannolikhet för evigt är utan sin högra hand, hur ska det gå för honom? Och jag vet inte i vilket sammanhang eller var det hände för jag pallar inte med att gå tillbaka och se och läsa. Men jag har också sett rörliga bilder på barn som fått syra i ansiktet och ja, många, många döda, små oskyldiga barn. Man kan lyssna på Cecilia Uddén, en av mina hjältar, och hennes reportage. Jag har ännu inte lyssnat på hennes Sommar, men jag ska. Och kanske måste jag gå tillbaka till klippet med pojken och kolla var det hände och i vilket sammanhang och vända vreden och vanmakten till något konstruktivt.

 

Livets orättvisor är oöverskådliga och vissa människor får utstå våld, sorg, förluster och obegriplig smärta. Här i stugan, här i semestersverige funderar vi på när den varma sommaren ska komma och allehanda små bekymmer. Ja, såklart är vi många som fasar för Trumps eventuella återtagande av presidentposten, kriget i Ukraina och den svenska regeringens  återkommande galenskaper. Men hur ska det gå för pojken? Vad hände innan och efter? Vilka mer i hans omgivning blev skadade? Det är rent förjävligt och mycket är redan försent, för många döda, skadade och efterlämnade med livslång sorg. 

 

Är det någon som sett klippet och kan berätta mer så gör gärna det så kanske jag själv slipper gå tillbaka och se. Men vad är väl min smärta i att vara vittne jämfört med de utsatta?

Våld föder våld föder våld! Var är alla kloka människor som kan lösa problem utan våld?