I en sal på Midgårdsskolan
Här kommer en variant på I en sal på lasarettet. I denna länk finns originaltexten, tror det är en okänd författare och kompositör, nedtecknad av någon folkmusiker och fortsatt spridd i landet. I en version ofta spelad på radio i min barndom. Denna sång har malt på i mitt huvud det senaste halvåret, man hoppas, hoppas och hoppas att det snart ska bli normalt men man har också blivit lite blasé och frågan man ställer är mer och mer uppgiven: När ska vi få ha riktig skola med elever på plats och när dka det bli slut på pandemiskiten? Originalet slutar sorgligt och det gör min version också, hoppas inte att jag utmanar ödet.
I en sal på Midgårdsskolan
satt en fröken mol allen
håglöst stirrande på skärmen
och dess trista gråblå sken
Från eleverna där hemma
Hördes knappast ens ett knyst
Utom från en som låg i sängen
Skratta till precis just kysst
Men nu får ni sluta krångla
Skärp er nu, gör det ni ska
På lektion man får ej hångla
inte heller äta mat
Fröken frågar rektor Erik
Om de snart får vara här
Får de komma efter lovet
Klassen är mig ju så kär
Efter lovet blir det inte
Svarar rektorn då med kraft
Men till påsken kanske smittan
värsta spridningen har haft
Fröken, fröken ropar någon
Du har mikrofonen på
Och du pratar med din kompis
Om vad ni ska hitta på
När eleverna är hemma
Frökens hjärta får ett hål
Distansen är ett hemskt dilemma
Och eleven blott symbol
Får de komma till studenten
Snälla stadsepidemiolog
Värsta finaste presenten
men det var visst bara båg
Vi får hoppas stort på trösten
Att tillsammans vara snart
Att till hösten ja till hösten
Ska detta virus vara klart
I en sal på Midgårsskolan
Sitter fröken ensam kvar
Och eleverna är borta
Och från rektorn inget svar
I en sal på Midgårdsskolan
Är det nu någon som minns?
En ensam fröken med sin dator
Som faktiskt inte längre finns