2017 Lisa, vila i frid

 

Det är snart dags för mig att göra min årliga sammanställning av året som gått men först av allt måste jag skriva lite om det allra, allra värsta och sämsta som hände 2017. Lisa, min kompis sedan förskolan, dog av sin cancer den första november. Klas, hennes man, blir ensam och döttrarna Kristina och Maria blir utan sin mamma.

 

Begravningen var i Tegskyrkan, som var nästan full av sörjande släktingar och vänner. Det var obegripligt sorgligt och samtidigt fint att få träffa alla och dela sorgen. Sorgen som för oss vänner blir lite mer på distans eftersom alla har sitt och fullt upp, men för Klas och flickorna blir den ytterst påtaglig och alltid närvarande, kan jag tänka mig. Cancer, denna hemska sjukdom som så oanständigt invaderade Lisas kropp. 

 

Och kära Lisa, hon visste att hon skulle dö. Bara det är så fruktansvärt att ta in! Att veta att man ska lämna sina barn och sin man, när man har så mycket att se fram emot, att vara nyfiken på. Och Lisa som längtade så efter barnbarn! Hon älskade sin storasyster Bittes, döttrars barn. De var med och hälsade på henne där på sjukhuset den sista tiden. Jag har hört att hon gav Kristina och Maria små paket med babykläder, där i salen på sjukhuset. Oj, oj oj, om Lisa fick leva den dagen de får barn så skulle de små liven överösas av presenter och kläder. Lisa älskade att shoppa och det gjorde hon med glädje in i det sista, ibland med rullator på Avion.

 

Lisa och jag gick förskola tillsammans och sjöng i Lillkyrkokören i Tegs kyrka. Vi har spelat teater ihop, tågluffat och gått gymnasiet ihop. Thé och kexchoklad var vårt standardfika på Dragonskolan. Ungefär samtidigt har vi bildat familj och satt bo och vi har hela tiden umgåtts som delar i tjejgänget, på midsommaraftnar, nyår, Tjejmil och födelsedagar. När hon fyllde 58 år i mars i år tog kamraten Åsa över kalaset eftersom Lisa inte orkade och vi var tolv kvinnor som åt och drack och hade det trevligt. Då trodde vi att det kanske skulle lösa sig och bli bra.

 

På midsommarafton var jag och hälsade på Lisa på sjukhuset när hon var nyopererad. Man hade tagit bort en massa små cancertumörer från levern. Läkaren kom in till oss och berättade att de var mycket nöjda med operationen och att värdena var bra. Lisa klev upp från sängen och frågade om hon fick krama läkaren och det fick hon, såklart. Lisa fick åka hem men hon orkade inte fira midsommar med gänget utan istället i lugn och ro med Klas.

 

Ibland på natten, när jag vaknar och måste gå upp och kissa, kommer de där tankarna på döden och hur det skulle kännas att veta att slutet är nära. Där i mörkret, på toaletten, hamnar jag lätt i någon sorts förhandling med Gud eller livet eller döden, jag vet inte vad eller vem. -Om jag bara får leva tills jag är 80 år så...nej men, bara allt går i rätt ordning, mina barn får inte gå före...Per måste leva...Då och där, på natten är det svårt att få stopp på tankarna, de skenar liksom iväg. Därför är det bäst att inte tända lampan, göra det man ska så fort som möjligt och hoppas att sömnens barmhärtighet ska omfamna en och att tankarna ska sluta rusa.

 

Vi som lever måste i alla fall ta vara på livet, vara snälla med oss själva och varandra och även tänka på dem som är ensamma. Jag hoppas att 2018 ska vara förskonat från förluster i denna skala. 

 

Tack Lisa för alla år! Tack för klarsynthet och nyttig pessmism emellanåt! Tack för Klas och Kristina och Maria och tack för alla fantastiska kalas och efterrätter.