Känn ingen sorg i Göteborg
Hela Göteborg doftar. Doften väcker minnen- vad är det? Lindblommorna står i sin prydnad och omsluter oss med en flyktig men ljuvlig doft som jag nog känt tidigare när jag bodde här men då aldrig tänkte på var den kom ifrån. Nu fyller den mig med vemod och diffusa minnen av en tid med familjebildande, ungdom och nybyggaranda. En tid som flytt, ett liv som flyr. Mamma är död och det är okej utifrån omständigheterna- men konstigt. Värre är vemodet och oron för oss som är kvar i livet. Hur ska det gå? Hur ska vi förvalta våra dagar?
Jag tänker på döden och sorgen. En ung man föll från en byggnadsställning i Umeå. Han dog av sina skador. En ung man i min sons ålder. Så fasansfullt! En tolvårig släkting höll på att mista sitt liv för någon vecka sedan. Ett sparkcykelfynd hos släktingar vid ett sommarbesök. En spontan tur nerför en backe, utan hjälm. Pojken låg som död efter fallet med spräckt skallben. En pappa som åkte med i vansinnesfärden till sjukhuset i Göteborg ovetande om utgångsläget. Det gick vägen men vilken fasa. De fick vaka över honom och väcka honom var femte minut.
Nåväl, några lite väl kyliga julidagar ska jag ändå njuta av min gamla hemstad (1985-1992). Nu kan jag ändå känna lite sorg över att staden Göteborg har snott bägge mina döttrar som verkar trivas bra här och vill bygga liv och bo. Jag får istället njuta av grönskan och lindarnas sus och doft och den möjlighet det innebär att ha dem här. Det blir som en andra hemstad. Jag ska erkänna smärtan över det avstånd som finns mellan Umeå och Göteborg och den tid som flytt men inte känna sorg utan ta tillvara på ovissheten. Om man visste allt, hur det skulle bli-Det är inget drömscenario precis.
Vi badar i Lindblomsdoft
Här på Änggårdsgatan där vi bor i Sanna och Arons lägenhet finns en vacker växt jag vill ha i stugan; Gurkört- ännu en grön skönhet