Inställning - passivt aggresiv

Hmprfhhharghhhh, hur långt är passet egentligen?
 
Medietreorna har redovisat sina gymnasiearbeten idag, för varandra och för ettorna och tvåorna. Jag har styrt upp presentationerna med inlämning, föreberedelse, frukt och snacks. Jag har försökt peppa alla nervösa elever inför det som skrämmer många allra mest; att redovisa inför en grupp. Och här är gruppen cirka 57 elever och fem lärare. En från tvåan som kommer ihåg redovisningen ifjol ville att jag skulle, precis som då, göra något pinsamt och skämmigt för att släppa loss publiken och därmed få redovisarnas framträdanden att framstå som  mindre pinsamma. Vad gör man? Jag kom på att Maja i ettan i början av veckan lärde mig flossa ( inte tandtrådsaktivitet utan den där rörelsen där armar pendlar i sidled framför och bakom i sidled svängande höfter) när vi väntade vid kopiatorn. Så jag flossade och elverna kröp ihop av skam och skratt.
 
Redovisningarna gick superbra. Efter den anspänningen tänkte jag att det skulle vara bra med ett Indoorwalkingpass. Som vanligt var min inställning passivt agressiv. Jag tänker ta mig tusan INTE börja trampa innan passet börjar, en del verkar ha trampat på walkern sen förra passet. När ledaren klämkäckt säger att det är DU och bara DU som sätter upp mål för dagens pass, så tänker jag bara: Fuska och överleva! Jag tittar på klockan så många gånger och den rör sig i ultrarapid. Varje gång jag kastar en blick på uret håller kroppen på att hamna i självsvängning och det är farligt nära att jag välter över maskinen. Ni som har misslyckats med att dreja vet hur leran beter sig när det håller på att gå åt skogen, det blir som ringar som hamnar i otakt och delar av lerklumpen svänger åt olika håll tills den flyger av. Så kan det kännas även på walkern. Det kan också jämföras med en misslyckad flossning.
 
Oavsett om man fuskar och maskar så lyckas ledaren få en till att ta ut sig och kämpa. Det blir en bra final på en intensiv vecka. 40 miuter uppdelade i korta intervaller blir uthärdliga  och man känner sig så nöjd.
 
Jag kan ändå få en overklighetskänsla när jag tänker på vad vi gör och hur det ser ut. Ett tjugotal människor som står på konstiga maskiner med ryggen mot fönstret; och där ute glittrar en vacker marsdag med solsken och slask. Hade kanske varit mer värt med en skidtur? Men det är det där med den plågsamma, hurtiga ledaren, som behövs när man själv styrt och ställt en hel vecka.