Botad från bristsjukdom
Marimekkoväska och Blundstonekängor verkar bota på lång sikt
Vi är vad vi köper. Vår konsumtion skapar vår identitet. Vi bygger vårt jag utifrån olika varumärken, deras värderingar och förnyar oss med ständigt nya tillval. Kanske har klimathotet och de efterföljande diskussionerna bromsat shoppingyran något men ser man sig omkring i affärer och bland varor som annonseras ut så ser det inte ut att mattas av. Man får ha smartare marknadsföring och mer diskreta distributionskanaler bara så kan det fortgå. Det shoppas på nätet som aldrig förr och returerna är ofta gratis. Lastbilar åker kors och tvärs och belastar miljön ännu mer.
Jag har i många, många år haft någon form av bristsjukdom. Det har alltid funnits ett sug efter nya skor. Vinterskor, stövlar såväl som sandaler, promenadskor och fräcka finskor. Jag har dessutom varit en fena på att fynda på rea; min storlek, 40 finns oftare tillgänglig än mina askungekompisars storlekar. Skoaffärer har alltid haft en magisk dragningskraft på mig och det har liksom ilat till i hela kroppen när jag haft möjlighet att göra nya fynd till fötterna. Ett sug, som att det fanns en brist att kompensera. När suget väl stillats så har det inte dröjt länge förrän det börjar surra och kurra igen.
Jag gillar egentligen inte stereotypiska beskrivningar om att kvinnor generellt är sko- och väsktokiga men där har jag verkligen passat in i schablonbilden, för även väskor har haft en dragningskraft trots att både rätt färg och storlek har funnits tillgänglig. Men så upptäcker jag att det där behovet inte verkar finnas längre. Jag löper fortfarande, på rutin, iväg till sko- och väskavdelningar, men kommer av mig. Det är inget jag vill ha! Det känns nästan tomt! Inte riktigt som jag.
Det började med väskan; en svart Marimekkoväska i tyg med smarta fack, som jag fick av dottern Sanna när hon jobbade på en Marimekkobutik. Den väskan är så bra. Inte chic eller elegant. Bara bra, råbra! Sen, hösten 2017 köpte jag ett par efterlängtade Blundstonekängor. Jag hade länge beundrat dem på personer jag också beundrat. En känga som jag tycker kommunicerar coolhet och lite nonchalant tuffhet. Sedan jag köpte dem har jag inga andra skor och vill heller inte ha! Konstigt! De är supersköna och passar till allt.Så nu vet ni hur cool jag går omkring och känner mig; varje dag, men ändå lite tom och annorlunda. Visst kan det vara så med människor som blir friska, att det liksom upptår ett tomrum? Ens identitet är så förknippad med bristen att när den är borta kan man sakna den?
Nåväl, vi får väl se hur länge det varar. Vårens varor och drömmar publiceras i fyrfärgstryck och i lysande digitala versioner och kan möjligen väcka längtan och den sovande lusten till förnyelse.