Kalla mig gärna supermentor

 

Nä men just det ja, supermentor var inte alls den riktigt korrekta eller ödmjuka titeln vi skulle ha. För det vore väl ändå att ta i och verka som att man tror att man är nåt? Eller så skulle det kunna vara ett epitet som irriterade kollegor ironiskt kunde kalla en när man brustit i något. "Detta borde väl en supermentor klara."

 

Vi, det är fyra lärare på estetiska programmen Bild, Dans, Media och Teater, som på initiativ av, och under ledning av vår rektor, under en tvåårsperiod testar en ny modell för mentorskapet på gymnasiet. Utgångsläget har varit att i stort sett alla som arbetar heltid också ska vara mentor för en grupp på cirka 15 elever. Alltså är man ofta två mentorer i en klass. Man har ingen nedsättning, alltså tid i tjänstefördelningen för mentorskapet, men det är en hel massa administrativa uppgifter man måste ha koll på och uppgifter att lösa och att ha koll på och i viss mån ansvar för att ens elever klarar sin examen. Elevhälsoteamet har också en hel hög med mentorer att ha regelbunden kontakt med. Beroende på vilka problem som uppstår och beroende på vilka elever man är ansvarig för kan det slå väldigt olika och under vissa perioder bli galet mycket att göra. Men ingen tid.

 

Nu har vi på försök fyra programmentorer, det är vad det heter, som har ansvar för alla elever på sitt respektive program. Och vi har tid i tjänstefördelningen för det, mellan 30-40 procent beroende på hur många elever som går på programmet. Jag är alltså mentor för alla elever som går Estetik och media. För att matematiken ska gå ihop har de andra kollegorna gått med på att ta en halv kurs mer i sina tjänster. Det känns ju sisådär , för är det nåt som vi lärare klagar på är det överfulla tjänster. Men detta ska såklart utvärderas och vi får se hur det blir i fortsättningen. Jag var också beredd på att ta en halv kurs mer mot att slippa mentorskapet. Men när jag blev tillfrågad om jag ville bli programmentor blev jag glad och sa JA!

 

Jag gillar`t! Jag tycker om samtalen och mötena och jag tycker att det är spännande och utmanande. Jag vill bli bättre på samtal som leder till och utmanar utveckling. De administrativa delarna är svåra att få struktur på och det är mycket dokumentation som man ska få rutin på. Men som Mamma Media känns det som en klockren utveckling i karriären.

 

Jag som inte är så himla ödmjuk eller blygsam skulle ändå gärna kunna tänka mig en outfit som  den gula som Uma Thurman har i Kill Bill eller kanske något mer åt Wonder Woman, men jag skulle kanske också då utrustas med något magiskt svärd att svinga över eleverna så att de klarar sina studier, trivs med sina liv, sina kroppar och sina tankar. För det finns mycket, mycket, mycket att oroa sig för. Stress och ofullkomlighet, familjerelationer, kärleksproblem och allt som livet ger och tar. 

 

I slutet av denna prövperiod blir det elevhälsoteamet, genomströmningen av elever (alltså hur många av dem som börjar som också avslutar sin gymnasietid med examen) och de lärare som tagit extra undervisning, samt eleverna själva som får avgöra om detta är ett bra sätt att lösa mentorskapet på. Första terminen är snart avklarad och jag kan inte säga att jag gjort det strålande, eller speciellt bra men jag känner mig ändå lite, lite lite som en supermentor.

 

God Jul och gott nytt år till alla nuvarande medieelever och alla gamla!