På väg att släppa taget

 

Jag befinner mig i avvaktan på en ny tid i livet, på väg att släppa greppet om mitt yrkesliv. Jag är också på väg att bli gammal trots alla käcka och i grunden positiva proklamationer om att sjuttio är det nya femtio. Eller gammal, inuti har man ju alla sina åldrar, men lite skrynklor, lite artros, lite skavanker här och där får man väl vara glad över att få uppleva. Det största nu är att jag just nu arbetar min sista vårtermin. Allt jag gör är det sista, sista sportlovet, sista påsklovet, sista slututställningen, sista skolbion, sista studiebesöket på Film i Västerbotten och Sveriges televsion. I juni- min sista avslutning med en avgångsklass.

 

Jag har jobbat som lärare i bild och media i förtio år varav tio på högstadiet och trettio på Medieprogrammet. Jag har brunnit för mina ämnen, min skola och mina elever. Det har tagit tid, kraft och tankevånda men det har också varit meningsfullt, engagerande och något jag varit sjukt stolt över. Jag har också haft förmånen att jobba på en fantastisk skola med underbara kollegor på alla plan. Nu håller jag på att släppa och det är en märklig känsla. Jag kan ibland undra om det är så himla viktigt att jag går på det där mötet eller om jag ska engagera mig i AI:s påverkan på undervisningsituationen. Men jag vill absolut INTE vara en sån där, en som har zoomat ut, som gett upp, en terpentintrasa som tar bort kollegornas färger, så ibland rycker jag upp mig, visar kraft och engagemang och initiativförmåga för att hålla stilen ända in i kaklet.

 

En intressant tanke är vem jag är när jag inte längre är medielärare på Midgårdsskolan? Det har ändå varit en mycket stor del av min identitet. Mamma Media föddes ur detta. Blir jag en föredetting? Någon man inte räknar med? En grå pensionär utan funktion och mening. På vilket sätt ska jag kunna göra något som är större än mig själv och mina närmaste? Det bästa av allt är i alla fall Ateljé Terra som vi drog igång i mars ifjol. Snart är vi alla fyra pensionärer och första juni ska vi byta upp oss till en större ateljé vägg i vägg med den vi har nu. Så samma tillgång till hall, toaletter och kök, bara tre gånger större yta OCH en vacker öppen spis. Så naturligtvis hoppas jag att jag ska kunna utveckla någon sorts konstnärskap, eller i alla fall fortsätta måla akvarell, akryl och fortsätta teckna.

 

Jag har en märkligt metafor som illustrerar min känsla kring min tillvaro på jobbet nu; som ett plåster som håller på att släppa, som man trycker tillbaka, då släpper det på andra sidan och man trycker till, kanske sätter man på ett till tvärsöver men det är ohjälpligt på väg att släppa taget och tadam, sårytan är läkt och slät och det nya livet kan börja. Första september smäller det. Innan dess ska jag ha fyllt i alla val jag har kring vilka delar av pensionen som ska tas ut på hur många år då man också måste spekulera i hur länge man tror att man kommer att leva och i vilket skick. 

 

I morgon ska jag ha min sista lektion i Film- och tv-kunskap som handlar om att skriva recensioner. Bara jag får vara frisk ska det nog bli fint.