Missat pärlbröllop - vi får satsa på Mahogny

Anita har hjälpt mig att göra en GIF av en del av filmen från vårt bröllop. Nu blir det ett evigt pussande, kanske ända fram till ett guldbröllop om vi får leva så länge
 
Jag skrev ju häromdagen i min årskrönika att vi helt missade att fira vår trettioåriga bröllopsdag den 21 maj i fjol. Jag har nu också gått tillbaka till min dagbok från 1988 för att läsa om mina tankar inför giftermålet men det är helt tomt. Det var ett par veckor helt utan noteringar. I den lilla fickalmanackan från 1988 står det dock BRÖLLOP på lördagen 21/5 men dagarna innan står det bara att jag mår illa och kräks. Jag var gravid precis i början av graviditeten.  Men jag kommer ihåg hur vi tidigare på våren pratade om att det skulle vara roligt att samla  släktingar, våra vänner från Göteborg, Umeå och Tidan/Skövde. Att gifta sig är en bra anledning till att ha fest! Dessutom kändes det viktigt och riktigt juridiskt, ekonomiskt men naturligtvis också att manifestera en kärlek vi trodde på.
 
Platsen vi valde var vid Vita Bandet i Slottsskogen, där vi också ett par år tidigare förlovat oss med tillhörande anarkistisk gatumålning. En rådman kontaktades för en borgerlig vigsel. Kläder köptes in på Indiska. På morgonen upptäckte vi att vi glömt att fixa brudbukett! Men med Sonjarosorna som svärmor haft med sig och ett gäng ängsblommor som min mamma for ut och plockade så var den saken klar med hjälp av lite band och lite folie. Både Pers och min familj bodde hos oss i lägenheten på Godhemsgatan. Vi fick låna en grannes lägenhet också. Det var tur, för det var krångligt om mamma och pappa skulle behöva bo ihop. De hade en svår skilsmässa och pappa hade svårt att förhålla sig normalt utan att hamna i gamla händelser och giftiga kommentarer om mamma. Detta skavde och var ett orosmoment för mig inför dagen också. Med lite alkohol i blodet kunde pappa börja dra upp gamla oförätter, men det gick bra. Men det var trångt och full fart hela helgen.
 
Själva akten var härlig i slottsskogsbacken. Lilla Sanna, ett och ett halvt år sprang omkring i gröngräset. Delar av min kör, Göteborgskören kom och överraskade med skönsång. Regnet höll precis upp. 
 
Efter ringbyte, risgryn, tusen kramar och lyckönskningar hörde vi fransk dragspelsmusik på håll. Vi ombads söka upp musikens källa och gick in i skogen. Där, lutad mot ett träd stod en röd, Rex, tandemcykel från 1950-talet skulle jag tro. Hahaha, vår bröllopspresent från Göteborgsvännerna. Den fick vi cykla därifrån på med skramlande burkar i släp, hela vägen genom Slottskogen, hem till Majorna. Sedan var det också den vi färdades på under vår bröllopsresa i Frankrike. Klimatsmart och romantiskt med lätt packning.
 
Bröllopsfest på Nordgården med mandelpotatis, sikpaté och romsås. Det hade mamma fixat. Vi hade gjort vin, det var väldigt populärt på den tiden, det blev aldrig gott. Men billigt. Jag var gravid med Viktor och tog det lugnt. Men Per vart i gasen och var nästan på väg med polarna på efterfest, innan han kom på att han visst hade en bröllopsnatt framför sig. Den fick vi till långt fram på morgontimmarna när så småningom alla hade hittat en sovplats och kommit itll ro.
 
Ja, nog är det värt att fira. Den 21 maj i år får det bli mahogny som visst ska stå för 31 år. Men är inte det något utrotningshotat? Vad står det för då?