Fear of missing out Umeå Pop och rockkör

Affisch för en otroligt rolig konstert med kören jag precis har bestämt mig för att inte vara med i i vår
 
 
FOMO är ett nytt begrepp på ett säkerligen alltid existerande fenomen eller känslotillstånd. Fear of missing out. Alltså att man oroar sig för att missa sånt som andra gör. Andra som har roligt, meningsfulla liv och aktiviteter. En känsla av att vara utanför det som händer har nog varit vanligt så länge som människor har levt tillsammans i grupper men idag med sociala medier, och vanliga medier så förstärks känslan och jämförelsen mellan sitt eget liv och alla andras. Flödet av lyckliga liv med familj och vänner, i motljus från massor av människor gör att man tänker på allt som alla andra har och gör, och man själv står utanför.
 
Jag lider absolut av FOMO, trots att jag lever ett spännande och aktivt liv. Jag vill INTE blir utanför. I min ensamhet, i hemlighet, för det känns ju skamligt, blir jag ledsen och underläppen åker ut, om jag inte blir bjuden på kalas, om jag inte får vara med. Sånt kan man ju inte erkänna! Man kan ju inte bjuda alla. Herregud, det förstår ju var och en. Men känslan finns där. 
 
Denna FOMO kombinerad med min lust att sjunga har gjort att jag anmält mig till den härliga Umeå Pop och rockkören igen, för att vara med nu på vårterminen. För att finnas i musiken med sköna sångarvänner och en superhärlig körledare. Men när jag skulle iväg nu ikväll kände jag att det blev för mycket. Jag såg att kören skulle ha framträdande i början av mars då min storebror kommer hit och vi ska hjälpas åt med mammas grejer och förhoppningvis flytt till särskilt boende. Denna vecka har vi föreställing med skolan hela veckan och veckan därpå utvecklingssamtal till sena kvällen. Stressen grep tag i strupe och mage och jag beslöt att avanmäla mitt deltagande. Och då skäms jag över min velighet.
 
Sist jag träffade kören var jag överväldigad över deras framträdande och konstaterade högljutt och självsäkert att: Nu jäklar är jag på gång inför vårterminen. Jajemen! Absolut! Ut på sociala medier gick jag också och annonserade min snara ankomst. Så nu kommer jag väl att vilja gå omvägar när jag möter körkollegorna. För det är ett superhärligt gäng...som man ju helst inte vill missa att vara med...dom har ju roligt, och som det svänger och klingar emellanåt...MEN, nej! Har jag tur får jag leva ett tag till och får kanske nya chanser.
 
Jag kan bli avundsjuk på dem som verkar så säkra på sina val. Själv kan jag vela och inte veta vad jag vill, trots min mycket mogna ålder. Jag vill sjunga, jag vill träna, jag vill bara vara hemma och softa i soffan, jag vill gå på bio, jag vill teckna, jag vill skriva och läsa. Jag vill allt och inget och är rädd att missa det mesta.
Men ikväll känns mitt veliga val bra i kroppen, trots en stillsamt,darrande FOMO-feeling.