Vemod och oro i oktober - 76 dagar kvar

 

Jag vaknar med som ett spännband över bröstet. Halsen känns svullen och hjärtat bultar extra hårt och tungt. Det känns som om jag skulle behöva gråta, av vemod och oro. Vemod över livet som flyr, barnen som en gång var små och mina, våra, nära i vardagen. Nu är de vuxna och vi ska sälja deras barndomshem. Med iver och handlingskraft har vi städat, pimpat, rensat och homestylat inför att fotografen skulle komma. Denna vecka blir det samma procedur men ännu ett strå vassare, renare, mer väldoftande, inför två visningar.

 

 

Det verkar som att de vuxna barnen tycker att det ser konstigt ut, vårt hem, som bjuds ut till vem som helst, tillkonstlat med doftande produkter från Rituals, insmickrande blommor och löjligt utplacerade fruktskålar på omotiverade platser. Visst, säger de, är det bra och förståeligt att vi flyttar till något mindre och billigare. Vi har ju dessutom stugan. Men jag skymtar en tvekan i deras blickar, en stumhet i deras röster och jag kastas plötsligt ner i ett djupt, djupt nostalgidike och en känsla av att förlora kontrollen. Det blir så definitivt en era som tar slut.

 

 

 

Klara var två och ett halvt år, Viktor ganska nyss fyllda sex och Sanna lite drygt åtta år, när vi flyttade in i radhuset på Sandbackavägen. De har alla flyttat hemifrån och bara Per och jag är kvar. Två vuxna personer på tre gånger 67 kvadratmeter. Vi har bott här över 22 år. Det är för stort och nu är det faktiskt dags. Barnen får gilla läget! Det är ingen skilsmässa och ingen flytt på grund av ekonomisk kris eller sjukdom, så allt är egentligen bra.

 

Men just denna frostnupna morgon i oktober stannar allt upp och en ångest över livets förgänglighet nästan golvar mig. Jag börjar oroa mig för yngsta dottern som bor i Göteborg, hur ska det gå? Hur ska det gå för sonen med jobb och lägenhet? Äldsta dottern, ser det inte ut som att det är något som oroar henne, som hon inte vill prata om? Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Skydda mina barn och må de leva lyckliga och trygga. Och gode gode Gud, låt oss få sälja huset för ett bra pris. Tanken på en tuff budgivning och en rejäl vinst lättar upp spännbandet över bröstet, som sedan raskt dras åt ännu hårdare vid tanken på att ingen vill köpa!!! Då står vi där med både radhus, lägenhet och sommarstuga och helt galna skulder. 

 

Nej nu får det vara nog! Upp och hoppa, spänn ut bröstet, kraxa ren halsen, snyt dig och fixa en råjävulskt nyttig smothie och kom igång och fånga dagen. Solen skiner ju till och med.