Hoppet på väg upp

 

Jag skrev i september ( Hopp nergrävt i jorden) om hur hoppet om en framtid och en vår petades ner i jorden, och det är verkligen härligt att veta att man har en liten skatt som ligger till sig under de mörka månaderna. Nu i maj förväntar man sig både ljus och värme, men detta årets maj måste gå till historien som en av de kallaste och det regnar och regnar. Ikväll har vi varit ute och promenerat och jag har haft tjocka vinterjackan och hatt. Trots att det är den 26 maj så har inte ens häggen slagit ut. Men tulpanerna i rabatterna utanför piggar upp och de är i alla möjliga färger och former.

 

 

Trots kyla och regn är det en lisa för kropp och själ att vara ute i skogen. Betygen som ska sättas hetsar och stressar och kan ibland ge sömnproblem. Efter lite för lång stund i soffan är det perfekt med promenad och en kopp rött te. 

 

Jag håller också på att läsa sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik och den får mig att komma i en särskild sinnesstämmning, jag reflekterar över mina inre dialoger, dialogerna med mig själv. Kylan regnet, migrationsdiskussionerna, kopplat till mina egna skamligt enkla tankar kring hur jag är, vilken väska jag ska packa inför greklandsresan och vad vem sa till vem och vad den menade. Det är som att boken om Maj gör den dialogen med högljudd och det är inte alltid så trevligt, jag är inte alltid så trevlig, utan jäkligt banal, där inne i hjärnans skrymslen. Det har såklart ni fattat för länge sen. Så för att inte bli kvar i detta stelfrusna läge så vill jag att hoppet ska haka på tulpanerna i rabatten, uppåt, utåt, att värmen ska komma, att bletygen ska bli rättvist satta och ett efterlängtat sommarlov ska göra den inre dialogen tystare och mer trivsam.