Skolstart i skuggan av Pisa
Det är en balansakt att upprätthålla självkänsla och självförtroende i dagens skola
Enligt de så ofta citerade rapporterna från Pisa-undersökningen så är landets 15-åringar dåligt utrustade för att klara sig för vidare studier och arbetsliv. Den svenska skolan stöts och blöts och kritiseras från alla håll; lärarutbilningen är skit, det krävs inget för att komma in där, lektionerna ute på skolorna är slappa, lärarna har inte fömåga att hålla ordning eller ställa krav. Om man söker på dagstidningarnas nyhetssajter på orden lärare och skola , så handlar det oftast om våld, trakasserier, inkompetens och mobbning. Det är jätteviktigt och bra ATT skolan debatteras och att insikten att det måste bli bättre verkar ha landat, MEN samtidigt verkar inte peaken vara nådd för lärarna ute i skolverkligheten, det är fortfarande en ökad dokumentation som krävs, fler övriga arbetsuppgifter, mer betyg och statistik och ska föras. Lönen motsvarar inte heller på långa vägar det antal år man gjort på universitet och högskola.
Det är många lärare med mig, som kommer till skolstarten med en viss tvekan; duger jag, kan jag sätta alla viktiga betyg, orkar jag med all dokumentation, kan jag följa alla planer och dokument efter att jag författat, reviderat och implementerat dem med arbetslag och elever? Är jag tillräckligt kompetent i alla ämnen och kurser som jag undervisar i? Hinner jag uppdatera mina ämneskunskaper så att min undervisning vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och kan jag i så fall bevisa det? Enligt en undersökning gjord av OECD upplever bara 5% av lärarna att de har ett yrke som värderas högt av omgivningen. Se artikel i DN här.
Efter den första skoldagen med lektioner så tar jag mig till min träningslokal och ett body balance-pass för att balansera upp kroppen och kanske styra upp det lutande pedagogiska tornet. Inte helt lätt men en viss känsla av lättnad, åtminstone fysisk, infinner sig. Sedan, efter passet, kommer en kvinna fram till mig, vi har gått på samma pass i flera år, hon berättar att hon nu vet vem jag är; jag är lärare till hennes dotter, och jag hade sett dottern och sagt att jag såg att hon hade ny frisyr och att det var fint. Detta betydde så mycket att hon till och med visat en bild av mig på datorn, därmed kände mamman ingen mig. Det låter som en jäkla bagatell, men där och då gjorde det mig så glad, för att min tro på min betydelse som vuxen, som ser och ger respons, är kanske ännu viktigare än alla tabeller, utvärderingar och matriser. Vi kan inte ha en skola med lärare som hukar av dåligt självförtroende. Våra barn och ungdomar behöver trygga, starka vuxna som är medvetna om sitt värde och sin oerhört viktiga roll. Det måste finnas förutsättningar i skolan för att eleverna ska orka och vilja göra det mödosamma arbete det är att erövra kunskap. Det är inget som lärarna ska skedmata in eller leverera. Läs Lena Anderssons artikel också om detta ämne: Läraren är ingen trollkarl
Läs mer om den upphetsade debatten kring resultaten av Pisaundersökningen och vilket priset för goda resultat kan vara, i denna artikel av sociologen Roland Paulsen: Vissa tävlingar ska man inte vinna. Ska vi eftersträva en så effektiviserad och kontrollerad skola så att våra elever tar livet av sig, så som artikeln berättar om eleverna i Kina, i samband med att eleverna skriver inträdesprov och utsätts för tester.
Här en fin annons jag fann i DN igår
