Vintrigt vemod
Lönen är slut långt innan månaden är det. Livet känns kort och förbirusande. Jag håller på att bli gammal, eller jag har i alla fall rent statisktiskt sett, levt längre än den tid jag har kvar att leva. Trots att jag håller mig vältränad och är ganska stark så håller liksom konturerna på att flyta ut och bli diffusa, flyende eller gropiga.
En mattelärare har flyttat in i vårt arbetsrum. Hon har ställt en burk Mango Body Butter på sitt skrivbord. Jag tjuvar en liten klutt, gnider in i händerna och färdas blixtsnabbt drygt tjugo år tillbaka i tiden. När jag väntade Klara smorde jag in min mage, varje dag, med just Body Shops Mango Body Butter. Det är så länge sen, men minnet känns knivskarpt nära. Klara har flyttat hemifrån. Jag vill inte jobba, jag vill fokusera på att fånga och hålla kvar livet. HJÄLP!
Klara med Fanny som hon bor med nu ett tag framöver
Tulpaner lindrar och förstärker vemodet, de är vackra - och förgängliga - och vissnar liksom jag...
Ett skidspår i februarisol är kanske det enda som lindrar vemodet fullt ut
Jag har en i grunden optimistisk livssyn, dessutom trivs jag superbra på mitt jobb. Men jag tror det var mangodoften som puttade ner mig i ett vemodsdike. Nu ska jag kravla mig upp igen och samla ihop mig inför lektioner, bedömning och det kommande inlägget om Gudrun Schyman. Jag luktar på mina skrynkliga, mangodoftande händer...tänk vad de har varit med om, vårdat, smekt, matat och SHIT, nu är jag visst nere i diket igen!