Jubel i busken
Jag har med stort nöje och engagemang läst Caitlin Morans omtalade bok Konsten att vara kvinna. Författaren har suttit hos Skavlan, hos Jessica Gedin i Babel och recencerats i de stora dags- och kvällstidningarna. Moran växte upp i WoIverhampton i en trerummare med sina föräldrar och sju syskon. Hon beskriver bland annant hur hon alltid hade något kissande syskon på den madrass de delade. Hon läste sig igenom det lokala bibliotekets böcker och tillägnade sig bland annat på det viset språket. Som sextonåring började hon jobba på Melody Maker och har sedan verkat i både radio och TV samt skrivit krönikor i The Times.
I England har boken blivit en storsäljare och jag hoppas den ska bli det samma i Sverige. Den behövs som en motkraft till reklam och redaktionellt material som pumpar ut vad som krävs för att vi ska räknas som, och duga, som kvinnor. Moran beskriver på ett målande sätt vad det kostar både i tid och pengar. En mycket viktig aspekt som författaren för fram är att man inte ska behöva vara disputerad för att ha rätten att diskutera och skriva om feminism.Martina Low den avslutar sin recension i DN ”Konsten att vara kvinna är inget man avhandlar på 300 sidor” , men jag tycker att Moran gör ett väldigt bra försök. Jag har skrattat högt flera gånger, glatt igenkännande, avståndstagande generat och ilsket frustande. Moran skriver bland annat om ett par av mina favoritämnen att jaga upp mig över, könshår, abort, skönhetsoperationer och representation i medier. Jag funderar över vilka delar av texten jag ska citera men det är svårt, läs hela boken vettja! Jag väljer ut ett par stycken dock.
”Av alla dessa hårbekymmer, alla dessa hårsäcksbeslut som handlar om vem man man är och vad man vill förmedla om sig själv, är det könshåret som är det politiskt känsligaste området just nu. Denna handflatestora triangel har blivit laddad med så mycket mer psykosexuell info än civilståndet och inkomsten tillsammans……. Det framgår med all önskad övertydlighet av alla musikvideornas skrevbilder på bikiniklädda tjejer; där får inte finnas någonting. Det måste vara slätt. Tomt. Pälsverk förbjudet på detta område. Om det syntes så mycket som ett enda krusigt hår som stack ut på ena sidan skulle världen förfasa sig: Men är det inte ett KÖNSHÅR jag ser där? Ett KÖNSHÅR, Lady Gaga?”
"Somliga väljer den förskönande omskrivningen ”brasiliansk vaxning” för att beskriva detta sakernas tillstånd, men själv kallar jag det hellre vid dess rätta namn, nämligen ”en svindyrt underhållskrävande, kliande barnsnippa som ser ut att frysa.”
”Det är helt obegripligt att vi har komit dithän att det i praktiken kostar pengar att ha mus. Vi tvingas pröjsa för skötsel och underhåll för våra genitalier, som om det vore offentliga parker.”
”För det är givetsvis porren som kostar oss så här mycket pengar, tid och hårsäcksplågor. Om man ställer frågan ”Varför anser sig dagens 21-åringar tvungna att avlägsna könshåret?” blir svaret: För att alla i porren gör det.” Hollywoodvaxning är numera branschstandard. Kolla vilken porr som helst som är gjord efter 1988: inte ett strå där nere. Närbilderna skulle kunna föreställa en ögonlös skallig karl som äter en bångstyrig falukorv.”
”Att ligga i en hängmatta och stillsamt kamma sin wookie med fingrarna medan man blickar upp i himlen är en av vuxenlivets stora njutningar. När man är klar ska det lilla muffburret vara jämt och fluffigt- man ska kunna studsa handflatan lätt mot det som om det vore en pytteliten hårstudsmatta.”
Ja, det blev ett par av citaten som kanske kan ge en bild av Morans sätt att skriva, både ilsket indignerat men också lustfyllt. Som av en händelse handlade en artikel i dagens DN Kultur om hår inför den utställning som är aktuell på Nordiska museet. Hanna Fahl skriver i en intervju med intendent Cecilia Wallqvist, om hårlöshetsidealet: ” Det är egentligen befängt, eftersom hår ju är naturligt. Och att det skulle vara ohygieniskt är raka motsatsen till vad medicinsk kunskap säger. Utan kroppshår ökar friktionen i armhålor och runt könsorgan, vi kan få skador och inflammationer.”
Det jag kan känna är att jag är trött på kommentarer från folk ”Jamen låt folk göra som dom vill”, ”Det är väl upp till var och en”. ”Orka jaga upp sig för att folk rakar sig. ”Allt blir en fråga på individnivå istället för att det handlar om kvinnokroppen som ett slagfält och som en ekonomiskt vinstmaximerad marknad. Alla kan tjäna pengar på vår osäkerhet om vi ska duga som vi är.
