Att handla och pruta i Indien
- Hello, lady, what´s your name? Promise you come in and look what i`ve got!
-I will give you a very good price.
Sjalar, skor, smycken, skinnjackor, väskor, kryddor, tyger, ja listan kan göras lång över allt man kan shoppa i Indien. Och det är väldigt billigt. Men man ska ändå pruta, det tillhör själva köppprocessen, men jag är väldigt usel på att pruta. Jag skäms och har svårt att spela med. Vi hade ett favoritställe att handla på i Baga, det var den tibetanska marknaden där de säljer smycken, prylar, sjalar och en del kläder. Det var lugnt och stilla och prutandet skedde medan man satt på en liten pall framför de låga marknadsstånden där tibetanerna smög omkring barfota, trampandes försiktigt över och på sina varor, kanske ett öppet kvalitetsbevis. Klara köpte ett vackert halsband till mig där och blev då lite uppläxad och uppmanad att bli bättre på att pruta. Jag skulle en dag gå till en butik på vår gata för att köpa mer solskyddsfaktor men blev indragen till kvinnorna i presenníngsstånden alldeles intill hotellet. Jag var nog lite yr av solen och värmen och försvarslös. Helt plötsligt stod jag där med tretton sidensjalar över armen och märkte att de förväntade sig ett köp. Jag satte mig ner utmattad och sa att jag inte klarar av den här leken. Jag förväntas lämna ett skambud, så ska försäljaren ta sig för huvudet och utbrista -Do you want to kill me? Jag ska säga att jag inte alls vill ha några sjalar, jag har bara den tusingen jag har i handen och den ska jag köpa solkräm för, så ska det pendla fram och tillbaka. Försäljaren skrattade åt mig och mitt I-landsproblem. Det slutade med ingen solkräm, däremot tretton underbara sidensjalar för nästan ingenting och ett löfte om att komma tillbaka. För hon som sålt sjalarna hade bara hjälpt sin granne som inte kunde förhandla på engelska, så det var bara att komma tillbaka nästa dag, till ståndet intill.
Här är hon, den duktiga försäljerskan, med en av sina tre döttrar. Hon väntar sitt fjärde barn och hoppas att det ska bli en pojke. Har man bara döttrar blir man nästan livegen, på grund av hemgiften som kan ligga som en skuld hela livet.
Flickan som här är vaken sov under kläderna när jag var där och härjade och jag höll på att trampa på henne, hugaligen.
Här en tapper ung kvinna på stranden i Arambol som vi handlade lite av
En man som försöker sälja bananer för att vi ska mata aporna med
Och här en entusiast som cyklade omkring med en kylbox i hettan och sålde glass. Det är mycket jobb för få glassar, till en liten penning. Vilka kämpar som sliter hårt för att förtjäna sin brödföda. Respekt och inte förakt ska man ha för dem.
Nu ska jag skriva ett inlägg till från Indien, sen lovar jag att byta ämne.
Jag har börjat ha en filmkunskapskurs nu i vår och tänker skriva lite mer om film. Jag har suttit och sett Guldbaggegalan ikväll och förbannat Umeås filmutbud. Det är en skam att vi bara har SF som ensam biograf, förutom Folkets Bio. Ruben Östlunds omdebatterade och prisbelönta film Play tror jag gick ynka två veckor före jul. Samma med Björn Runges film Happy end. Jag var på väg att se dem båda men upptäckte snopet att de försvann från repertoaren samtidigt som de kom.